Man får se upp så man inte står i vägen för folkbildning

Christina Kjellsson som står i skogen.

Christina Kjellsson är folkhögskolläraren som älskar när ord och toner skapar möten mellan människor. I det här blogginlägget tar hon med oss på en poetisk resa genom skapande och vilja. Vad händer egentligen på en låtskrivarkurs?

Kultur Folkhögskola
Senast uppdaterad:

Vi checkar in på skolan, efter att ha checkat ut från vardagsliv, ansvar och invanda roller.

En nyckel till ett eget rum.

Vi hittar större rum, fler rum.

Vi upptäcker varandra.

Samtalen kastar sig mellan busstider och livskriser, katastrofer och förälskelser, bålgetingar, gitarrsträngar, en sten i skon, handgranater, amorteringar och en liten knallröd ballong.

Tycke och samspel uppstår, text och toner sammanfogas, åsikter, insikter och avsikter varvas med skratt och gråt.

Det är möten som blir en puttrande gryta av kreativitet.

Det blir snart uppenbart att de allra flesta av oss är utmärkta lyssnare.

Och att viljan finns, att lyssna på varandra.

Kanske är det lyssnandet som gjort att vi blivit just låtskrivare?

Många är timmarna av ensamarbete, skriva, stryka, glömma, testa, tveka, tvivla, allt i ensamt majestät.

När låtskrivare träffas är vi ensamma tillsammans.

Vid kaffebordet sitter en hemtjänstarbetande, en logoped, en fårbonde, en fyrabarnsmor, en psykolog och en pensionerad IT-tekniker i glatt samspråk. Inte för att yrkesidentiteter, familjer eller status brukar spela någon större roll på en låtskrivarkurs. Vi har viktigare saker att ägna oss åt. Platser, till exempel. Platser att skriva om.

Det kan vara Motala, Kiev, Lund, Enköping, Aleppo, Hudiksvall, San Francisco eller Luleå. Sinnesintryck. Och känslor.

Vi upptäcker oss själva.

När låtskrivare träffas pratar vi mer sällan om ålder eller klass. Hur ofta sitter man vid ett kaffebord med människor i olika åldrar, med vitt skilda bakgrunder? Som alla delar ett intresse? Där vara och ens erfarenheter är skatter att ösa material ur.

När låtskrivare träffas bildas en buffé av berättelser. Det är lätt att dras in i spännande samtal men en kursledare behöver också hålla sig undan. Man får se upp så man inte står i vägen för folkbildning.

När ung möter gammal, när genrer och stilar hittar nya lyssnare och utövare, när en Spoken Word-artist träffar en kuplettmakare, när folkvisa möter crustpunk. När känslor svallar och samtalen tar fart.

 

Om låtskrivare går en inspirationspromenad i den närliggande blandskogen, träffar man kanske på ett gäng kortkursande arborister. Då får man, liksom i förbifarten, lära sig att trädplantor faktiskt kommunicerar med varandra!

Att plantorna ropar till varandra, om de på något sätt kommit till skada.

Ett rop. Och någon som hör.

Kanske gäller det för allt levande?

Vi behöver, kanske mer än någonsin, tid och sammanhang som erbjuder något mer än strävan efter individuell personlig utveckling.

Rum där vi lyssnar.

Folkbildning är, i goda stunder, just detta.

Mötesplatser för demokratiska samtal, hårt arbete, romantik, oväntade vinster, trygghet och vila, samlad kunskap, sådda frön, sköra plantor, blandskog.

Vi ropar efter platser, där vi tillåts vara den vi vill vara. Där naturkrafter arbetar.

Det är alltför många sånger som aldrig blir skrivna.

 

Så många ostämda gitarrer.

Så många människor som aldrig får träffas.

 

Hör ni att vi ropar?

Porträttbild Christina Kjellsson

Skribent

Christina Kjellsson

Christina Kjellsson är kursledare på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv och författare till kursboken ”Rim & Reson”. Hon skriver också egen musik och romaner.