Att misslyckas i skolan har blivit det normala för elever med funktionsnedsättning

Varje morgon kämpar tusentals familjer med att få i väg barnen till förskola och skola. För barn med funktionsnedsättningar slutar det ofta med att barnen inte gå till skolan alls. Vi har sedan något decennium tillbaka en grundskola som med systematik slår ut elever med autism, ADHD, dyslexi och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF).

Man tappar andan när man läser den samlade statistiken över hur det går för elever med funktionsnedsättning. I rapport efter rapport från myndigheter, särskilda utredningar och intresseorganisationer larmas om att gruppen är kraftigt överrepresenterad bland de som blir hemmasittare och saknar fullständiga betyg. Två av barnen i den här statistiken är min son och min dotter. Många gånger blev deras svårigheter förväxlade med lathet, dumhet eller dålig uppfostran. Därför lades också allt ansvar på dem att ”skärpa sig” i stället för på skolan att se över undervisningen och skolmiljön så att det skulle bli möjligt för dem att vara där.

Tyvärr är våra erfarenheter inte unika. Enligt Skolinspektionen saknar två av tre skolor en tillgänglig lärmiljö för elever med NPF och Funktionsrätt Sverige konstaterar att en stor del av de närmare 20 000 elever som varje år lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet har en funktionsnedsättning.

Min sons skolgång kantades av särskilda skolplaceringar. Först vid 17 års ålder, då han gått ut grundskolan med två godkända betyg, kompletterades hans ADHD-diagnos med autismdiagnos. Och särbegåvning. På introduktionsprogrammet mötte han för första gången en skola som inte avfärdade honom som omöjlig och på en termin läste han in tolv betyg. Han och jag började prata om framtiden, som om den fanns. ”Den bästa revanschen, mamma, är att komma in på Kungliga Tekniska Högskolan!” sade han och mitt utmattade mammahjärta svarade ”Det finns också andra jättebra utbildningar…”, livrädd för att han skulle tappa livsgnistan igen om han inte kom in. Idag är han mer än halvvägs igenom sin utbildning till farkostingenjör på KTH. Det var tack vare ett par år på folkhögskola, där han inte bara fick högskolebehörighet utan sitt människovärde tillbaka.

Folkbildningen fångar upp dem skolan tappar

Många i min sons klass på folkhögskolan hade funktionsnedsättningar. Faktum är att 2024 hade nästan hälften av folkhögskolornas deltagare på allmän kurs en funktionsnedsättning. För många blir folkhögskolan den första miljö där skolan verkligen fungerar.

Ur ett funktionsrättsperspektiv är frågan om folkbildningens framtid därför avgörande. Folkbildningens uppdrag är att stärka människors möjlighet att påverka sin livssituation, motverka utbildningsklyftor och bidra till ökad delaktighet i samhälls- och kulturliv. Där grundskola och gymnasium misslyckas ger folkhögskolor och studieförbund tillsammans med landets bibliotek och föreningsliv, fler chanser till utbildning, delaktighet och makt över sitt liv. För personer med funktionsnedsättning handlar det ju inte om ett roligt tidsfördriv, utan om livsavgörande möjligheter att bli en del av samhället och att bryta utanförskap.

Stöd sätts in alldeles för sent

Ett annat välkänt fenomen är att Sverige är unikt dålig på att sätta in stöd i tid. Allra mest stöd får eleverna i årskurs 9. Detta trots att de flesta av dem haft en skolgång som kantats av misslyckanden genom alla skolstadier. För dotterns del började den problematiska skolfrånvaron redan i årskurs 2. Hennes autism gjorde det svårt för henne att förstå vad på lektionen som var viktigt, och raster och luncher stressade henne något enormt då hon inte förstod de andra barnens lekar och sociala koder. Under låg- och mellanstadiet, då hon mestadels var hemma, var ändå inställningen på skola och förvaltning att man skulle vänta och se om problemet skulle lösa sig självt. Hon var ju så charmig, hon behövde nog bara mogna lite. I stället för att sätta in stödet på lågstadiet, då det hade räckt med ganska små justeringar för att stötta henne, blev det personlig resurs i ett försök att få henne tillbaka till skolan. Då hade hon hunnit fylla 15. Hon gick ut med betyg i slöjd, musik och engelska.

Riksdagens utredning om skolgång och studieresultat för elever med NPF bekräftar att min dotter är ganska typisk. Hon fick diagnos sent och hennes behov förminskades till dess att det blev helt uppenbart att hon inte skulle klara av att få avgångsbetyg. Liksom för en majoritet av flickor med NPF fick hon mest stöd under det sista grundskoleåret, när hennes självförtroende sedan länge var krossat och upphämtningen hon behövde göra var gigantisk. Just när systemet brister som mest behöver folkbildningen vara stark – men i stället har stödet till folkbildningen urholkats systematiskt de senaste åren.

Regeringen har förklarat att funktionshinderspolitiken ska leda till jämlika levnadsvillkor och full delaktighet i samhället, med särskilt fokus på utbildning och livslångt lärande för personer med funktionsnedsättning. Tvärtemot den ambitionen har man i stället fortsatt att utarma folkbildningen, i stället för att satsa. Men för personer med funktionsnedsättning handlar tillgång till folkbildning inte om att det är ett roligt tidsfördriv, utan om livsavgörande möjligheter att bli en del av samhället och att bryta utanförskap.

Foto: Magnus Aronsson