Framtidens mobilisering ser annorlunda ut

Vad betyder engagemang i dag?

Historiskt har folkbildningen varit en omdanande kraft – både för individ och samhälle. Men hur är det i dag? För att ta reda på det började jag med att fördjupa mig i hur det ideella engagemanget har utvecklats i Sverige. Det ideella engagemanget har förändrats, men det har inte minskat. Faktum är att det har ökat något. Men i dag gör fler ideella insatser hos eller med organisationer eller föreningar utan att faktiskt vara medlemmar där, eller i informella nätverk och konstellationer. Det skulle kunna tyda på att engagemanget blir mer sporadiskt eller situationsbundet och att det i växande omfattning handlar om tillfälliga punktinsatser.

Folkbildningen som en ryggrad

Folkbildningen har länge varit en ryggrad för svenskt föreningsliv med folkhögskolorna och studieförbunden som mötesplatser i lokalsamhället – och med personal som kan agera spindeln i nätet och knyta ihop civilsamhället. Traditionellt har sådana funktioner varit tydligt knutna till medlemskap och specifika sammanhang där folkbildningen användes och utvecklades av framväxande folkrörelser som föddes ur breda särintressen, som exempelvis arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen. Många var dessutom anslutna till flera föreningar och det förekom en mängd olika samarbeten. I nutid verkar folkbildningens aktörer agera mer neutralt uppsamlande – men fortfarande med utgångspunkt i olika delar av civilsamhället.

Den snabba mobiliseringen

Ett konkret exempel på folkbildningens uppsamlande förmåga är det som hände 2015, när det kom många människor till Sverige på flykt från krig och konflikt. Då mobiliserade folkbildningens olika aktörer direkt. De startade insamlingar, gjorde besök på flyktinganläggningar och ordnade med busskort och aktivitetskort – allt långt innan sådana insatser var påtänkta från annat håll och det fanns särskilda pengar att söka. När många av deltagarna sedan fick uppehållstillstånd hade de redan kännedom om folkbildningen.

Representation är avgörande

Skillnaden från forna tiders mobilisering är kanske att engagemanget är mer flytande nu och grupperna som behöver folkbildningen mest inte alltid hittar till den. Exempelvis är personer födda utanför Norden underrepresenterade inom folkbildningens största verksamhetsområden. Mer än tidigare behöver studieförbund och folkhögskolor därför agera uppsökande – men utan ovanifrånperspektiv. Det gäller att dela på möjligheter och makt. En del av det handlar om vilka som sitter i folkbildningens olika styrelser och på olika chefspositioner. Fler grupper, subkulturer, bakgrunder och samhällsdelar behöver vara representerade i folkbildningens styrande organ. Då blir det i förlängningen också lättare att rekrytera större mångfald i personalstyrkan och även att nå ut organiskt till fler delar av samhället. Tillgången till det etablerade kräver inte bara vetskap om vad som finns, utan också ett inbäddat inflytande där folkbildningen görs tillsammans med dig – aldrig bara för dig.

Svaret på frågan om folkbildningen som mobiliserande kraft

Folkbildningen har alltid haft en mobiliserande förmåga men i framtiden krävs att folkbildningen blir mer tillgänglig och synlig för fler. Folkbildningen som möjliggörande plattform behöver delas på fler – och det behövs större mångfald inom studieförbunden och folkhögskolorna. Det som hände 2015, när Sverige tog emot många människor på flykt under kort tid, visar att folkbildningen fortfarande är en snabbfotad kraft med förmåga att mobilisera när det finns konkreta utmaningar. Kanske behöver folkbildningens aktörer vässa på mål och verksamhetsåtaganden just med fokus på nya målgrupper och specifika utmaningar? Utanför den organiserade folkbildningen och föreningslivet finns lärande och bildning även i mer informell tappning. Om fler människor från olika miljöer blir aktiva inom folkbildningen kommer det som redan sker på annat håll få näring och utrymme att växa. Det är så folkbildningen blir tillgänglig som mobiliserande kraft för fler, på ett organiskt sätt.