”När kultur mötte bildning förändrades mitt liv”

Jag växte upp i Jordbro utanför Stockholm. Jag och de flesta av mina vänner var antingen födda utomlands eller hade föräldrar som invandrat. Vi hade stora drömmar om att lyckas. Ville bli något, skapa något, ta oss fram. Men verkligheten såg annorlunda ut.

Jag gick i skolan, både grundskola och gymnasium, och senare på folkhögskola. Ändå fanns känslan kvar av att inte riktigt höra till. Att stå med ena foten inne och den andra utanför. Det skapade en känsla av avstånd, inte bara geografiskt utan också mentalt.

Jag hade vänner som bodde i villaområden, med bokhyllor fyllda av böcker och familjer som reste på loven. De hade aktiviteter, möjligheter och trygghet på ett sätt som jag inte kände igen. Själv hade jag i vissa perioder knappt råd med fotbollsavgiften. Men i stället för att ge upp väcktes något annat i mig. En nyfikenhet. Hur kunde livet se så olika ut i samma land? Hur kunde vissa ha tillgång till kunskap, nätverk och möjligheter medan andra fick kämpa för det mest grundläggande?

Musiken blev min väg ut men också min väg in. Jag började skriva texter för att lära mig svenska. Orden blev mitt verktyg. Det som började som enkla rader utvecklades till texter, och senare till rap. Jag och många runt omkring mig drogs till hiphopen. Den var vår röst, vårt sätt att berätta, vårt sätt att existera.

Men vi saknade resurser. Vi hade inte föräldrar som kunde betala för studiotid eller instrument. Vi stod inför ett val som många unga i liknande situationer känner igen: antingen kämpa och försöka skapa något lagligt, eller ta genvägar som på sikt kostar mer än de ger. Vi valde att kämpa. Vi använde ibland studiebidraget för att kunna spela in musik. Det var inte hållbart, men viljan och drömmen fanns där.

Till slut vände vi oss till kommunen. Vi sökte stöd och fick det, men inte utan krav. Vi skapade låten Haninge mot rasism. Det blev mer än bara en låt. Det blev ett projekt, en rörelse, ett bevis på att vi kunde organisera oss och skapa något som betydde något – inte bara för oss själva utan för fler.

Den erfarenheten förändrade mycket. Vi lärde oss att om man samlar sig, om man sätter ord på sina behov och organiserar sig, då lyssnar människor. Då öppnas dörrar.

Men stödet tog slut och där stod vi där igen, med viljan men utan resurser. Jag skickades runt mellan olika instanser. De flesta sa nej. Till slut blev jag hänvisad till Studieförbundet Vuxenskolan. Jag visste inte då vad det innebar. Men det skulle visa sig bli en av de viktigaste vändpunkterna i mitt liv.

På Studieförbundet Vuxenskolan fick jag för första gången en riktig förståelse för vad folkbildning är. Att lärande inte bara sker i klassrum. Att kunskap inte bara handlar om betyg. Att människor tillsammans kan skapa strukturer där alla får växa. Vi lärde oss att starta en förening, att ta ansvar, att jobba demokratiskt. Så föddes föreningen Vägen Ut.

Genom studiecirklar skapade vi struktur i något som tidigare varit kaos. Ungdomar som tidigare bara kom för att göra musik började växa som människor. Självförtroendet ökade. Språket utvecklades. Perspektiven blev större. Det syntes på scenen, men också i livet utanför. Vi började också koppla det vi gjorde till samhället omkring oss. När det var val bjöd vi in politiker och pratade om demokrati. Musik blev inte bara underhållning – det blev ett verktyg för delaktighet.

Folkbildningen gjorde något med mig. Den tog bort rädslan för att misslyckas. Den gav mig ett sammanhang där jag kunde lära mig på mina egna villkor. Där processen var lika viktig som resultatet. Sverige blev större. Inte bara geografiskt utan mentalt. Möjligheterna blev fler. Vägarna blev tydligare. Och det som tidigare kändes långt borta blev plötsligt inom räckhåll.

Det här är något jag tror många tar för givet. Men för oss var det inte självklart. Folkbildningen blev en bro mellan utanförskap och delaktighet, mellan dröm och verklighet. När kultur och bildning möts händer något speciellt – en kraft som inte går att mäta i siffror, men som syns i människor som hittar sin plats, sin röst och sin riktning. 

Därför gör det ont att se hur folkbildningen ifrågasätts i dag. För mig och många andra har den varit avgörande. Vi måste värna den. Inte bara för kulturens skull utan för samhällets. För varje ung person som i dag står där jag en gång stod och letar efter en väg.

Folkbildningen förändrar liv. Den förändrade mitt.