Folkbildningen och hoten mot demokratin

Jag är judinna, född och uppvuxen i Göteborg. Min pappa kom som ensam 13-åring till Sverige från Tyskland 1939. Han var ett av 500 barn som Sverige tillät inresa strax före kriget. Hans föräldrar fick inte komma in i Sverige, istället deporterades de till en säker död. Med dagens terminologi skulle man säga att min pappa var ett ensamkommande flyktingbarn.

Min mamma föddes i Sverige, men hennes föräldrar kom hit med sina respektive föräldrar och syskon i början av 1900-talet. De flydde undan pogromerna i Ryssland och fann en fristad i Sverige.

Pappas liksom mina mor- och farföräldrars flykt undan förföljelse har präglat min syn på människan och mitt engagemang för demokrati och minoriteters rättigheter. Jag fick tidigt lära mig betydelsen av utbildning, eftersom kunskap och inte ägodelar, är något man alltid har med sig, även om man skulle tvingas på flykt.

Med det som utgångspunkt, och med 16 år som ordförande för Judiska Centralrådet i bagaget, var det viktigt för mig att möjliggöra tillblivelsen av Paideia judiska folkhögskola. Sedan fyra år tillbaka har vi kurser och utbildningar om judiskt liv, historia och kultur och är öppna för såväl judar som icke-judar. Verksamhetens syfte är att bidra till ökad kunskap om den egna identiteten samtidigt som andra ges en inblick i vad det kan innebära av vara jude.

När Paideia folkhögskola startade fick vi en fadder-folkhögskola. Det blev Kista folkhögskola som har en muslimsk profil. Vi kom snart fram till att det finns mycket som förenar oss, och det fortsatta samarbetet var ett faktum. Det som främst förenar oss är minoritetsperspektivet där saker som kultur och mat har en viktig plats och där vi också delar många traditioner. Vi har under åren skapat ett klimat där vi vågar utmana varandra och varandras föreställningar om den andre. Detta hade inte varit lika självklart om inte båda grupperna var minoriteter.

I slutet av november i år höll Paideia folkhögskola och Kista folkhögskola en mångfaldsdag. På den möttes närmare 80 deltagare från våra allmänna kurser för att diskutera frågor om mångfald, demokrati, propaganda och civilkurage, samt adressera frågor rörande rasism.

Vi lever i en tid då vår demokrati utsätts för stora påfrestningar. Hotet mot vår demokrati växer sig starkare och tar sig olika uttryck. Det bästa testet för hur en demokrati mår är att lyssna till hur samhället behandlar sina minoriteter. Utanförskap är ett hot, om man känner att det inte är någon idé att delta i det demokratiska samtalet och inte heller rösta, då är definitivt demokratin hotad. Denna känsla drabbar ofta olika marginaliserade grupper, därför är det så viktigt att värna minoriteterna.

Både judar och muslimer vittnar om hur hat och hot via sociala medier fått till följd att man valt att dölja sin tillhörighet i skolan eller på offentliga platser. Även många journalister, politiker, kulturarbetare och företrädare för civilsamhällesorganisationer har under senare år berättat om hur trakasserier mot både dem själva och deras familjer har fått dem att censurera sig och ibland till och med avstå helt från att göra sin röst hörd. När detta sker, då är den grundlagsskyddade yttrandefriheten i fara och därmed också vår demokrati.

För mig finns det ett mycket starkt samband mellan demokrati, synen på människan och de möjligheter som folkbildning ger. Folkbildningen har en viktig uppgift att möta de utmaningar vår demokrati står inför, det är en arena där vi kan mötas både i våra likheter och olikheter. Att fortsätta förmedla kunskap, skapa mötesplatser och uppmuntra kritiskt tänkande är det som i sin tur ökar chanserna till både ifrågasättande och aktivt demokratiskt deltagande. Paideia folkhögskola och Kista folkhögskola har skapat en plattform som uppmuntrar ifrågasättande och kritiskt tänkande, där vi både utmanar varandra och lär om och av varandra. Vi, två minoriteter, känner oss så trygga och bekväma med varandra att vi också respekterar att vi i vissa frågor är alltför oense för att kunna enas. Det är ett unikt samarbete som blir en modell för hur det demokratiska lärandet och samtalet kan gå till.

Folkbildningen i Sverige är en viktig aktör i arbetet för att värna och utveckla vår demokrati. Så länge folkbildningen existerar kommer inte samtalen tystna, och därmed känner jag tillförsikt.

Lena Posner-Körösi
Lena är ordförande för Paideia folkhögskola och sedan ett år tillbaka demokratiambassadör i regeringens kommitté Demokrati 100. Hon var den första kvinnliga ordföranden för Judiska Centralrådet. Hon var med och grundade projektet Amanah i Malmö där en rabbin och en imam är ute tillsammans i skolor och talar om betydelsen av att bygga tillit.