Året på folkhögskola blev min andra chans

Jag var nog i fyrtioårsåldern när jag stötte på min gamla klassföreståndare från gymnasiet på gågatan i min gamla hemstad. Vi pratade en stund om väder och vind och ditt och datt, innan han la handen på min axel och sa tröstande: ”Du vet, skolan är inte för alla. Alla passar inte in.”

När jag gick vidare kände jag mig nästan kränkt, men efter en stund kom lättnaden. För sanningen var ju att jag burit på en känsla av misslyckande genom livet. Jag klarade inte av skolan. Grundskolan gick bra, men i gymnasiet hade jag svårt att hitta motivationen. Jag fick aldrig svar på vilka tillämpningar jag skulle ha av det jag förutsattes lära mig. Ekvationer, oregelbundna verb, Sydamerikas geologi, romarrikets gyllene år och det tredje rikets fall. När jag var sexton, sjutton år hade jag behövt få bättre svar på vad kunskaperna skulle vara bra för.

Idag när jag förhör mina egna barn på gymnasieläxor har jag äntligen förstått att det nödvändigtvis inte handlar om specifika fakta och sakupplysningar. Min son kommer antagligen att ha glömt bort hur ekosystemet i en skogsdamm fungerar inom sex månader men förhoppningsvis aldrig glömma hur han gick till väga för att ta reda på det. När skolan är bra lär man sig hur man lär sig saker.

Kanske var jag ett hopplöst fall, en omogen och avog individualist, kanske var det en dålig småstadsskola, med livströtta lärare utan pedagogisk talang. Jag tror båda faktiskt, för att ändå försöka vara rättvis mot mig själv.

Vissa behöver en andra chans, och för mig blev året på en folkhögskola en sådan. Inte för att det jag lärde mig där var livsavgörande, utan för att jag förstod att jag kunde lära mig saker. Och för att det var socialt stimulerande på ett helt annat sätt. De flesta av oss var unga, men där fanns också de ensamma kvinnorna, en äldre man som ville lära sig skriva för att processa sin livskris, de jobbiga, de tysta och de unga narcissisterna.

När jag städade vinden i somras hittade jag min pärm från folkhögskoleåret och insåg hur mycket vi faktiskt gjorde, och hur målmedveten vår lärare var i sina försök att få oss att hitta fram till något slags egen röst. I pärmen fanns också klasskamraternas texter, pretentiösa och svulstiga precis som mina. De skulle kunna fungera som ”kompromat”, som utpressningsmaterial.

Vilket tålamod de måste ha haft, de stackars lärarna som skulle hantera dessa texter, men ändå alltid fanns till hands och inte bara undervisade utan bjöd hem hela klassen på vin ungefär när som helst, eller delade med sig av sina egna liv. Det var inte bara ett jobb de hade, utan ett slags kall. Folkhögskolan erbjöd ett sammanhang för både eleverna och lärarna.

Det blev inga fler skolor för mig. Jag har arbetat och läst och hittat mina egna vägar till lärande och bildning. Kanske inte alltid med det bästa självförtroendet, ja tills skulden lyftes av mina axlar på gågatan i småstaden.

I vuxen ålder har jag blivit någon som ganska ofta föreläser på folkhögskolor. Ibland för rätt brokiga klasser där långt ifrån alla befinner sig där frivilligt. Folkhögskolorna har fått en svår roll de senaste decennierna när vuxenutbildningen inte räckt till, gymnasieskolans krav blivit allt högre och fler kommit hit från länder som inte erbjudit samma utbildningsmöjligheter och trygghet som vi.

För min egen del var jag nog aldrig riktigt i farozonen. Kanske räddades jag av familjens bildningskapital, kanske av egna drivkrafter, eller lite tur. Men det där andra chansen behövde jag verkligen ändå.  

/Po Tidholm, journalist, författare och föreläsare

Foto: Peter Hoelstad