Idén med det fria är att det ska vara fritt

Det sägs att Ellen Key sa att ”bildning är det som man har kvar när man glömt bort allt man lärt sig”. Bildning är oerhört betydelsefullt för den personliga utvecklingen. Jag är politiker och i den politiska debatten deltar personer som fått andras förtroende att agera som förtroendevalda. I den miljön efterfrågas aldrig någons utbildning. Man lyssnar till varandra och tar del av olika argument.

I många andra miljöer är titlar och utbildningar väldigt viktiga. Jag har självklart inget emot utbildningar och jag har själv flera akademiska examina. Men för mig är bildning inte detsamma som utbildning. Folkbildning kännetecknas av ett bildningsideal där den som är deltagare väljer en läroprocess i samspel med andra.

Den svenska folkbildningen består enligt mig av tre delar: folkbiblioteken, studieförbunden och folkhögskolorna. Jag vet att inte alla håller med mig om att folkbiblioteken är en del av folkbildningssektorn, men det är en annan diskussion än den jag vill föra i denna blogg.

Den svenska grundskolan är obligatorisk medan gymnasieskolan är frivillig. Egentligen kan man diskutera frivilligheten eftersom en gymnasieutbildning alltmer anses vara en förutsättning för att få ett arbete. När vi granskar måluppfyllelsen för dessa utbildningsformer så ser vi att ett stort antal elever inte når målen. Det riskerar att leda till ett livslångt utanförskap.

Jag menar att folkhögskolorna har en oerhört viktig roll för att erbjuda alternativa vägar för en stor grupp unga. Många av de som inte klarat sin grundutbildning eller valt fel inriktning, ser ofta inte den kommunala vuxenutbildningen som sitt främsta alternativ.

Det som för många deltagare är avgörande är möjligheten att själv få vara med och ta ansvar för sitt lärande. Det fria och frivilliga som varit honnörs- och ledord för folkhögskolorna har visat sig vara ett alldeles utmärkt sätt för att ge många en andra chans. Att få vara med och påverka sitt lärande är ett viktigt inslag på folkhögskola. Att ge unga makten över sitt liv och sitt lärande är ett utmärkt sätt att skapa engagemang och framtidstro. På landets folkhögskolor sker dagligen viktiga insatser som minskar utbildningsglappet i samhället och förbereder unga för såväl arbete som högre studier.

Men idén med folkbildningen är att den är fri och individuellt anpassningsbar. Här vill jag understryka vikten av att bevara frihetsidealet och att inte tvinga in folkbildningen i mer reglerade former. Här pågår ett skifte: många röster hörs för att placera folkhögskolan inom det svenska utbildningssystemet. Det innebär att villkor kommer att ställas på skolorna som hotar den fria bildningstraditionen. Utbildning kännetecknas av läroplaner som är politiskt fastställda, en rad detaljer som gäller ämnes- och kursutbud och tid för undervisningen. Med snävare villkor kommer också ett hot mot den frihet som nu råder inom bildningen.

Ett exempel som inte alls hör hemma i debatten om folkhögskolorna, men som ändå kan tjäna som ett exempel är den situation som kulturskolan hamnat i. Tidigare har elever ofta fått lämna sin vanliga lektion för att möta en pedagog från kulturskolan. Detta gäller i huvudsak för musikutbildning. Detta har fungerat väl under många år. Men nu har regelverken kring den garanterade undervisningstiden i skolan stramats åt, något som gör att det är svårt eller nästan omöjligt att erbjuda kulturskoletid under den samlade skoldagen. Som en följd av detta får färre elever möjlighet att delta i kulturskolans viktiga verksamhet.

När allt fler betonar folkhögskolan som en del av det svenska utbildningssystemet så är jag rädd för att det kommer krav på att fastställa läroplan, påverka kurs- och ämnesutbudet och införa betyg. Under många år har principen om den fria bildningen och det frivilliga deltagandet fungerat väl. Även om det kliar i fingrarna bland många politiker så är min ståndpunkt tydlig: Låt det fria fortsatt vara fritt och slippa styras av politiska pekpinnar.

Conny Brännberg, (KD) ordförande Kulturnämnden Västra Götalandsregionen