Studieförbunden bedriver livsviktigt arbete på funktionsrättsområdet

I spelfilmens begynnelse svartsminkades vita skådespelare med ett så kallat blackface. Så gör vi inte längre. Ännu längre tillbaka spelade män alla roller på teatern. Så gör vi inte heller längre. Det är bra.

I dagens Sverige finns åtskilliga kulturinstitutioner som byggts om för att personer med funktionsnedsättning ska kunna komma in i salongen, men där scenen fortfarande inte är tillgängliggjord. Den med funktionshinder förväntas titta på, inte själv förmedla stor konst.

Skola och bildning för alla?

Före 1968 fanns det personer som ansågs ”obildbara” i svensk lagstiftning. De skulle inte få utbildning. Alls. Nu är det skola och livslångt lärande för alla som gäller, men ännu inte helt på lika villkor. För många personer med funktionsnedsättning stängs fortfarande dörrarna till högre studier, och en del har inte samma valmöjligheter under den obligatoriska skolplikten.

Folkbildningen är ofta det enda andningshål som finns tillgängligt för de som stängs ute från andra sammanhang. Studiecirkelns idé är att personer tillsammans lär sig det de själva vill på sina egna villkor. Syftet med en studiecirkel kan vara den personliga utvecklingen, att lära sig något nytt för att ta sig vidare i livet, eller helt enkelt bara att det sociala och bildande sammanhanget är roligt och givande. Att gå i en studiecirkel lagar inte allt det andra som är trasigt i livet och samhället. Men det är ett viktigt verktyg för såväl det livslånga lärandet som för att tillgängliggöra kultur för flera.

Studieförbundet Vuxenskolans arbete på funktionsrättsområdet

Mitt jobb är att samordna funktionsrättsområdet i Studieförbundet Vuxenskolan (SV) på nationell nivå. Vi är det största studieförbundet när det kommer till deltagande av personer med funktionsnedsättning i studiecirklar och annan folkbildningsverksamhet.

De flesta studieförbunden i Sverige har sina rötter i olika folkrörelser där bildning på egna villkor var en nyckel för att utveckla såväl medlemmarna som samhället och även rörelsen i sig. Vi i SV tänker att vi har den funktionen än idag, och att det är särskilt tydligt just för funktionsrättsrörelsen. När vi började samarbeta med personer med funktionsnedsättning och deras organisationer var innehållet ofta att förstå hur man lever i ett öppet samhälle bland andra. Vi erbjöd kurser i hur man tog hand om sin personliga hygien, hur man gick på restaurang och hur man åkte buss. Jag minns särskilt övningen där man med ett kryss skulle markera var man skulle ställa sig när man kom till busshållplatsen. Viktiga kunskaper för den som historiskt gömts undan och inte tillåtits leva och lära på lika villkor tillsammans med andra i samhället.

Idag arbetar vi med flera olika projekt tillsammans med våra samarbetsparter i funktionsrättsrörelsen. Det handlar till exempel om satsningar för att låta personer med intellektuell funktionsnedsättning utvärdera framtidens bostadslösningar för äldre. Projekt där dans ger balans för personer med Parkinson. Och samtalsgrupper där människor utvecklar sin psykiska och existentiella hälsa.

Vi har också ett valprojekt kallat Mitt val där vi arbetar med väljare som har intellektuell funktionsnedsättning för att hjälpa dem att förstå demokrati och politik. I en studiecirkel kopplar vi ihop deltagaren direkt med ansvariga politiker så att de ska få svar de kan förstå. Metoden vi använt i det här projektet är nu internationellt prisbelönt.

Allt detta, och långt mer därtill, gör vi på SV och de andra studieförbunden för att fylla luckorna i samhällets åtagande gentemot funktionsrätten. Är allt frid och fröjd då?

Mer stöd och satsningar behövs av fler aktörer

Min åsikt är att det finns svårigheter i samhället som behöver adresseras. Det handlar till exempel om pedagogiskt och ekonomiskt tillgängliggörande. Trots att det finns stödsystem som är bra så ser vi att deltagandet många gånger minskar. En orsak till detta är bland annat målgruppernas utbredda fattigdomsproblematik. Den som lever med aktivitets- eller sjukersättning har inte sett någon realekonomisk utveckling alls sen 90-talet. För dem kan något så litet som kostnaden för bussbiljetten stjälpa deltagandet även i det som är gratis. Personerna med nedsatt autonomi behöver ofta kommunens eller vårdgivarens stöd för att kunna delta, men vi ser allt fler sådana aktörer som sluter sig och stänger personer inne istället för att stödja delaktighet efter egna val.

Jag tänker att om funktionsrättskonventionen faktiskt togs på allvar så skulle mycket se annorlunda ut. Mer verksamhet på fler samhällsområden borde finnas tillgänglig – och makten att välja lärande, deltagande och kulturutövning måste flyttas dit den hör hemma – till personen själv.

Kjell Sjernholm, samordnare på Studieförbundet Vuxenskolan

Läs mer i funktionsrättskonventionen.