Resan inom folkbildningen förändrade mitt liv

Jag har mina rötter på landsbygden. Jag är född i en liten by i Etiopien, där gemenskapen alltid var stark men resurserna ofta knappa. När jag kom till Sverige hamnade jag på en annan landsbygd – en ny värld med egna utmaningar, men också med samma potential. Här, precis som där, finns behovet av service, kultur och gemenskap. Här, precis som där, är lokalsamhällsandans styrka att alla hjälps åt och behövs, och att alla känner varandra.

I det utanförskap jag ändå till en början upplevde i mitt nya land, blev folkbildningen tidigt en öppning till den samhörighet och gemenskap jag så väl behövde.

En skola där jag kunde vara mig själv

Min resa med folkbildningen började på allvar när jag som 17-åring började på Dalslands folkhögskola. Jag kom från en skolmiljö där jag aldrig riktigt passat in och där jag ofta känt mig vilsen. Men på folkhögskolan hittade jag något som jag saknat: en plats där jag kunde vara mig själv, lära mig på mina egna villkor och bygga en framtid. Här mötte jag lärare som såg mig som en individ, som trodde på mig och som stöttade min utveckling. De var inte bara lärare – de var mentorer som förstod att lärande handlar om mer än bara böcker och lektioner. De såg potential där jag själv bara sett osäkerhet.

Men det var inte bara undervisningen som gjorde skillnad, utan också gemenskapen. Bland deltagarna fanns människor med alla möjliga bakgrunder, och tillsammans skapade vi en miljö där alla kände sig välkomna. Genom kultur – musik, skapande och samtal – fick vi möjlighet att uttrycka oss och växa, både som individer och som grupp.

Ville ge tillbaka och hjälpa andra

Mitt första möte med folkbildningen hade dock skett långt tidigare, när jag som nykommen till Sverige följde med min andra mamma som brukade koka kaffe på Studieförbundet Vuxenskolan. I den lilla orten i Dalsland var detta en plats där traktens äldre kunde samlas. Jag förstod inte allt som hände där, men jag uppskattade gemenskapen.

Allt var nytt – språket, kulturen och människorna. Jag kände mig ofta ensam och som en främling i ett främmande land. Men Vuxenskolan blev en plats där jag kunde börja förstå min nya omgivning. 

Så småningom blev jag deltagare i en studiecirkel och jag insåg att här kunde alla lära sig något nytt, oavsett bakgrund eller erfarenhet. Den tanken fastnade hos mig. Jag ville ge tillbaka och hjälpa andra att hitta sin plats, precis som jag hade gjort. Snart blev jag cirkelledare, sedan cirkelledarutbildare och så småningom förtroendevald och anställd.

Från EPA-dunk till dans på bygdegården

Kopplingen mellan min kärlek till folkbildningen och mitt engagemang för landsbygden är stark. Jag tänker på känslan av samhörighet när vi samlades, unga som gamla, för att fira och vara en del av något större. Jag tänker på ljudet av EPA-dunkarna om sommarkvällarna och på dansen på bygdegården – där hela samhället andas i takt med musiken. På dansgolvet försvinner alla barriärer. Alla är välkomna, oavsett bakgrund eller ålder, och tillsammans skapar vi en gemenskap som inte kan mätas i ord. Denna kultur håller oss samman på landsbygden.

Utan denna gemenskap, utan denna möjlighet att uttrycka oss, riskerar vi att tappa bort oss själva. Och folkbildningen spelar en avgörande roll för att hålla denna kultur levande.

Folkbildningen – ett vapen mot utanförskap

Idag ser jag tillbaka på min resa med tacksamhet, men också med oro. Den folkbildning som formade mig och gav mig en ny start står nu inför stora utmaningar. När statsbidragen minskar hotas möjligheten för många att hitta den samma gemenskap och vara med om den utveckling som jag fick uppleva. Folkbildningen är inte bara utbildning – den är ett vapen mot utanförskap, okunskap och kriminalitet. Den skapar möjligheter för människor att delta i samhället, att bryta negativa mönster och att hitta sin väg framåt. För att bygga ett starkt och inkluderande samhälle behövs folkbildningen, nu och hela livet.

En uppmaning till makthavarna

Min resa och bildning var ingen slump. Den formades av folkbildningen – på folkhögskola och genom studieförbund. Och jag är inte ensam. Folkbildningen har gett tusentals människor en andra chans, skapat mötesplatser för lärande och demokrati, och den har varit en kraft för integration och utveckling. Om stödet till folkbildningen minskar riskerar vi att förlora något oersättligt. Det är inte bara en förlust för dem som deltar i studiecirklar eller går på folkhögskola – det är en förlust för hela samhället.

Min uppmaning till makthavarna är enkel: satsa på folkbildningen. För varje krona som investeras i folkbildning får vi ett starkare, tryggare och mer inkluderande samhälle tillbaka. Och till dig som kan påverka – fortsätt stötta folkbildningen. För det är inte bara en investering i individer, utan i hela vårt samhälles framtid.

Och till sist, min uppmaning till dig som funderar på att ta steget in i folkbildningens värld: tveka inte. Folkbildningen förändrade mitt liv. Nu vill jag vara en röst för landsbygden, för gemenskapen och för alla de som ännu inte hittat sin plats.

Folkbildningen är inte bara min historia – den är vår framtid.

Foto: Privat