I myllret på Bokmässan växer bildningen fram

Det har nu gått ungefär en månad sedan årets Bokmässa. Därför vågar jag nu avslöja att jag misslyckades med min plan för mässan i år. Eller rättare sagt: i år också.

Jag kommer nämligen alltid till Bokmässan med en plan. Jag har markerat seminarier jag vill lyssna på, människor jag vill träffa och montrar jag ska besöka. Sedan går jag in genom dörrarna till Svenska Mässan och efter ungefär tjugo minuter är planen förstörd.

Någon jag känner står plötsligt framför mig. Ett samtal på en scen fångar min uppmärksamhet. Jag bläddrar i en bok jag inte visste fanns. På väg till ett seminarium stannar jag lite för länge vid en monter, och när jag till sist kommer fram är det fullt, så jag får vända i dörren.

Det är ungefär då jag brukar ge upp. Och kanske är det lika bra. Jag tar en paus i min planerade tillvaro, lägger kalendern åt sidan för en stund och bara flyter med. Så var det i år och jag antar att det blir likadant nästa gång. 

Ett bi på bildningens äng

Den franske 1500-talsförfattaren Michel de Montaigne liknade människans förhållande till kunskap vid ett bi. Biet flyger från blomma till blomma och samlar nektar och gör sedan honung av den. Människans bildning fungerar på liknande sätt. Vi gör det vi läste, såg och upplevde till vårt eget. 

Jag tycker om den bilden. Och jag tycker det är svårt att tänka sig en bättre plats att vara ett bi på än Bokmässan.

I år fanns det ovanligt många blommor att välja mellan. Fler än 800 medverkande deltog i 300 seminarier, och därutöver pågick tusentals programpunkter på scener och i montrar. 

Folkbildning var ett av årets teman. Det märktes. Massor av folkbildare var på plats. Studieförbund och folkhögskolor hade montrar och seminarier. Folkbildningsrådets egen monter gav plats till goda exempel från hela landet om vad folkbildning innebär för människor och för samhället. Jag fick gåshud flera gånger av berättelserna som tog plats. 

Men på Bokmässan fanns också litteraturen från Québec, spelvärlden, historia, psykologi, ideologi, skola, bibliotek och förstås mängder av böcker som inte enkelt låter sig sorteras under någon rubrik. Jag tycker att just blandningen är poängen. Det är då jag tycker honungen blir som bäst.

Tankar på kollisionskurs

Vi talar ibland om bildning som om den vore en välordnad bokhylla. Man börjar på ena sidan och arbetar sig metodiskt mot den andra. Men verkliga bildningsresor är ofta betydligt stökigare och växer fram mer organiskt. Man läser en roman och börjar fundera över historia. Man hör någon tala om artificiell intelligens och kommer att tänka på demokrati. Ett samtal om språk leder vidare till en fråga om identitet. Någon säger en mening som fastnar och som flera månader senare dyker upp när man försöker förstå något helt annat.

Bokmässan är full av sådana kollisioner. Jag älskar det.

Det är också därför det var passande att folkbildningen stod i centrum just på Bokmässan. I programmet beskrevs folkbildningen som ett sätt att stärka individen, samhällsgemenskapen och demokratin genom tillgång till kunskap och kultur. Det är stora ord. Men på mässgolvet blir de konkreta.

Människor står bredvid varandra och lyssnar. Någon ställer en fråga. Någon annan invänder. En tredje går därifrån, tänker vidare och för sen in dessa tankar i ett annat samtal. Det låter nästan banalt, men när man tänker på det så förstår man hur märkvärdigt det är.

Ett rum utan algoritmer

Vi lever i en tid när mycket av den information som når oss har valts ut därför att någon algoritm räknat ut att just detta sannolikt får oss att reagera. På Bokmässan fungerar det annorlunda. Man går fel. Man blir distraherad. Man råkar höra sådant man inte visste att man var intresserad av.

Det är en ganska bra miljö för bildning.

Folkbildningens historia rymmer samma idé. Människor har sökt sig till folkhögskolor, studiecirklar, föreläsningar, bibliotek och kulturprogram inte bara för att få svar på frågor de redan hade. De har också upptäckt frågor som de inte visste att de borde ställa.

Det är en viktig skillnad. Kunskap handlar om vad vi vet. Bildning handlar om att världen blir större. Fler saker blir möjliga att upptäcka, fler perspektiv möjliga att pröva och fler människor möjliga att förstå.

När jag lämnar Bokmässan har jag därför nästan aldrig gjort exakt det jag tänkte göra. Jag har missat vissa seminarier och gått på andra. Jag har köpt lite för många böcker och främst sådana jag inte planerade att köpa. Jag har haft samtal jag inte visste att jag skulle ha. Och i huvudet finns en ganska oordnad blandning av meningar, människor, berättelser och idéer. 

Nästa års Bokmässa har demokrati som tema. Det känns naturligt. Folkbildning och demokrati är två saker som hör mycket nära ihop. En demokrati behöver bildade medborgare som kan tänka självständigt och som kan lära sig tillsammans, diskutera viktiga samhällsfrågor och fatta gemensamma beslut. 

Folkbildning och bildning behöver demokratins öppna samhälle. Honungen blir bäst om biet får flyga fritt mellan blommor och dessutom upptäcka ängar hon inte visste fanns.