Tre år med projektet Vägen – metodutveckling, mod och folkbildningens kraft

Hur går vi vidare efter det här? Den frågan har jag och min projektledarkollega Lena Östlund haft anledning att begrunda under de månader vi jobbat med att avsluta ESF-projektet Vägen. Det handlar naturligtvis främst om hur aktörerna i folkhögskolesverige ska ta tillvara på och utveckla projektets resultat. Men för oss som dagligen varit involverade i projektet rör sig frågan också på ett personligt plan.

Vägen – folkhögskolevägen till arbete och vidare studier – pågick mellan 2023 och 2026 och vände sig till människor som stod långt från arbetsmarknaden. Femton folkhögskolor från norr till söder deltog i projektet som hade till syfte att utveckla metoder och arbetssätt för att stärka deltagarnas möjligheter att gå vidare till studier och arbete.

Vid något tillfälle har jag uttryckt att jag kanske inte riktigt visste vad jag tackade ja till när jag blev erbjuden att vara med och projektleda Vägen. Det gör jag i dag och det känner jag både tacksamhet och stolthet över. Omfattningen på projektet och dess komplexitet har naturligtvis varit utmanande för alla inblandade och det har krävt ett stort engagemang. Just därför har det också varit extremt belönande och stimulerande att möta kollegor runt om i hela landet som närmat sig projektuppdraget med så mycket energi och kompetens.

Jag har mer än tre decennier i folkbildningens tjänst bakom mig och jag kan utan tvekan säga att det här har varit en av de mer utmanande och stimulerande perioderna i mitt yrkesliv. Det avgörande skälet till den upplevelsen menar jag har att göra med kombinationen av projektet Vägen i sig, dess relevans för folkhögskolans praktik och på det sätt som de inblandade folkhögskolorna har tagit sig an arbetet.

Deltagarnas väg – från utsatthet till framtidstro

Folkhögskolornas engagemang för projektet startar i ett grundmurat engagemang för deltagarna. Folkhögskolan ger utrymme för utveckling på flera plan, något som illustreras fint i ett citat från en av deltagarna i Vägen: 

“Tiden på folkhögskolan gav så mycket för min hjärna, min själ och mitt hjärta. Jag lärde känna mig själv på ett nytt sätt. Allt börjar väl egentligen där. Om jag inte vet vem jag är och vad jag behöver, kan jag inte lära mig om världen. Allt hänger ihop.”

Den typiska deltagaren i projektet hade kort utbildningsbakgrund och hade många gånger varit utanför arbetsmarknaden under en längre tid. Detta är en grupp deltagare som folkhögskolan traditionellt sett är väldigt rustad för att möta. Just den här personen ger uttryck för något som folkhögskolans deltagare ofta förmedlar. De känner sig sedda, upplever en helhetssyn och utvecklar en mängd förmågor utifrån det. Vägen har byggt vidare på den tradition och styrka som finns i folkhögskolans verksamhet, den helhetssyn på individ och samhälle som präglar utbildningsformen.

När vi utvärderar projektet och dess betydelse på individnivå så är det inte bara stödet att klara studierna som blir tydligt utan att deltagarna uppger och uppvisar att de utvecklat sin studieförmåga, känner större tillit, starkare framtidstro och har en mer konkret riktning mot nästa steg, det vill säga en plan för sin etablering. Resultaten av projektet är tydliga: 8 av 10 deltagare som avslutat allmän kurs under projektet har gått vidare till jobb eller studier. 

Folkhögskolan, samhällsutmaningen och vägen framåt

Att det finns en stor grupp som varken arbetar eller studerar utgör onekligen en utmaning på samhällsnivå och det är viktigt att komma ihåg hur utmanande och sårbar den livssituationen är för varje individ i den gruppen. Här är folkhögskolan en viktig samhällsresurs som en plats där deltagarens personliga utveckling av förmågor, färdigheter och steg mot etablering kan möta samhällets efterfrågan på kompetensförsörjning.

Vikten av att fler får förutsättningar att etablera sig i studier och på arbetsmarknaden är något som Mikael Sandström, generaldirektör för Svenska ESF-rådet, lyfter i ett tidigare blogginlägg. Genom att exemplifiera med några socialfondsprojekt inom folkbildningen, bland annat vårt projekt Vägen, så pekar han på en väg framåt där intentionerna från ESF sammanstrålar med behovet hos enskilda individer och folkhögskolan som utbildningsform. Jag delar hans bild av att det är angeläget att fortsätta utveckla förutsättningarna för folkbildningen att bedriva ESF-projekt, med sikte på att stärka både deltagarna och sektorn. 

De femton skolorna i ESF-projektet Vägen har utvecklat metoder och arbetssätt för folkhögskolans praktik på ett sätt som pekar på en framkomlig väg, där mål som individnytta och samhällsnytta, bildning och kompetensförsörjning är möjliga att förena. I praktiken har det handlat om att ta fram individuella studie- och etableringsplaner för varje deltagare, att stärka deltagarnas band till arbetsmarknaden och att systematiskt dela erfarenheter mellan personal genom kollegialt lärande. Den här typen av metodutveckling gynnar inte bara deltagarna i projektet – den stannar också kvar i verksamheten och stärker folkhögskolornas praktik långsiktigt.

Den inledande frågan om hur vi går vidare kvarstår av naturliga skäl. Men det råder knappast någon tvekan om att vi ska gå vidare. Den svenska folkhögskolan står för något unikt med en pedagogik byggd på tillit, helhetssyn och aktivt deltagande utifrån deltagarens förutsättningar. Genom att utveckla utbildningsformen förstärker folkhögskolan såväl sin identitet som sin relevans för både individ och samhälle. På köpet får vi stimulerande kollegiala utbyten och en dynamisk folkhögskola.