Vägen tillbaka till mitt hjärtas språk

Vad gör det med en människa att ofrivilligt förlora sitt språk? Det är en fråga som jag funderat mycket över själv och som jag också mött när jag gjort intervjuer i mitt arbete i den samiska sanningskommissionen. För att förstå den sorg och skam som många samer känner när de inte kan sitt eget språk så har jag i min forskning utgått från människors egna berättelser om språk.

I Sápmi finns många olika språk och dialekter. I den svenska delen talas fem olika samiska språk: nordsamiska, lulesamiska, pitesamiska, umesamiska och sydsamiska. Alla dessa är hotade eller starkt hotade enligt UNESCO. De minsta språken umesamiska och pitesamiska har mindre än hundra talare. För att förbättra situationen är det viktigt att stärka både revitalisering och utveckling av språken. Det här måste ske på olika plan eftersom språkens utgångslägen, geografiska placering och antalet talare skiljer sig åt.

Min familjs historia

För att spegla hur språket kan försvinna från en generation till en annan så tänker jag berätta min historia. Jag kommer från en familj av nordsamiska renskötare; vi lever fortfarande ett nomadiserande liv och följer renhjorden mellan sommar- och vinterbetesmarker. Min familj tillhör också den grupp nordsamiska renskötare som tvångsförflyttades från sina ursprungliga områden av den svenska staten i början av 1900-talet. Tvångsförflyttningar av urfolk förekommer över hela världen och är en del av koloniala strategier för att komma åt mark. I Sverige var det en följd av de nationsgränser som drogs genom Sápmi, samt de restriktioner och lagar som infördes för att staten skulle kunna kontrollera ett nomadiserande folk som använder stora landområden för sin traditionella försörjning.

För att kunna genomföra sådana förflyttningar skapades en föreställning om att samer tillhörde en lägre ras och därmed saknade samma känsla för hemmet som bofasta människor. Svenska sällskapet för rashygien grundades 1909 och Statens institut för rasbiologi 1922, och det gavs utrymme för dessa tankegångar bland ledande politiker, företagsledare, forskare och konstnärer. Inom rasbiologin delade man in människor i olika raser och försökte bevisa tesen att biologiska skillnader medförde olika mental kapacitet, därför var man även emot rasblandning. Samerna ansågs vara en lägre stående ras och därmed ansågs samiskan också vara av mindre värde än svenskan. Även min familj utsattes för mätningar och fotografering. Min far mättes vid sju och tretton års ålder, bland 1 500 andra samer, troligen på nomadskolan. Hans namn förekommer två gånger i listorna från Statens institut för rasbiologi och måtten och bilderna återfinns idag på Carolina Rediviva i Uppsala. 

År 1925 tvingades alltså min farmor och farfar lämna sina sommarbetesmarker på den norska sidan och vinterbetesmarker på den svenska sidan i de nordligaste delarna av Sápmi. De påbörjade en 65 mil lång flytt söderut med renhjorden, in på andra samers hemområden, för att slutligen komma till Grans samebys marker. Min far var 13 år gammal när de anlände till platsen som skulle bli deras nya hem. De talade varken det lokala samiska språket eller svenska. I en intervju berättar min farfar hur fruktansvärt det var att flytta och inte kunna kommunicera med lokalbefolkningen eller myndigheterna. Min fars äldsta syster, som kunde lite svenska tack vare skolan, fick agera tolk. I en annan intervju beskriver min farfar hur de äldsta renoxarna grät när de tvingades ge sig av –” boares hearggit ganjaldalle”. Idag finns ättlingar till de omkring 400 samerna som tvångsförflyttades ända nere i de sydligaste delarna av Sápmi. 

Direkt efter ankomsten skickades familjens barn till nomadskolan som var särskilt utformad för barn till nomadiserande renskötare. Trots att barnen talade samiska hemma var undervisningsspråket svenska, och det var förbjudet att tala samiska. I min forskning berättar mina äldsta informanter om överlevnad – hur de var tvungna att klara sig och hur snabbt de lärde sig svenska, men också om längtan hem till familjen under de många månader de tvingades vistas på nomadskolan långt från mor och far. Den svenska statens skolsystem för samiska barn vilade på en politisk uppfattning om att nomadiserande samer skulle förbli samer och därför inte kunde undervisas i hus. Till en början undervisades de därför i traditionella kåtor, men detta övergavs efter några år och undervisningen flyttade in i skolbyggnader.

Min yngsta faster berättade att det var som att komma till himlen när de fick flytta till en ny skola i Dearna 1945. Man beslutade att undervisningen skulle hålla en lägre nivå, eftersom samiska barn inte ansågs ”behöva” formell utbildning. Detta var naturligtvis föremål för debatt, och många samer motsatte sig dessa strukturer som var en direkt frukt av den patriarkala och rasbiologiskt färgade synen på samer som ett naturfolk som behövde guidning med fast hand för att överleva. Nomadskolans undervisning var paradoxal gällande språket, man ville att ”lapp skulle vara lapp” samtidigt som man förbjöd samiska som undervisningsspråk. En annan paradox var statens parallella segregerings- och assimilationspolitik som effektivt delade de samiska språkgrupperna genom att barnen delades upp i olika skolor beroende på om de kom från nomadiserande eller fastboende samiska familjer. Svenska språket blev dock gemensamt undervisningsspråk för alla.

Nomadskolan var obligatorisk för barn till nomadiserande renskötare fram till 1962. Därefter kunde samiska föräldrar själva välja om de ville skicka sina barn hemifrån. En del berättar att skolan tog språket ifrån dem men också lärde dem att stå på egna ben. En positiv aspekt av nomadskolorna var att många samiska barn kunde stärka sin samiska identitet tillsammans, och de behöll kontakten inom den samiska gruppen livet ut.

Förlorade generationer

Min far sa alltid att han ville att hans barn skulle kunna god svenska, för att de bättre skulle klara sig i majoritetssamhället. Med tanke på berättelserna från hans barndom och hur han tvingades lära sig svenska, kan jag idag förstå de val han gjorde för oss. Skolsystemet påverkade inte bara själva språket. Urfolkets värderingar och synsätt inkluderades inte i systemet, på många sätt koloniserade därför mångas sinnen i flera generationer. Trots att systemet har förändrats ligger de strukturer som utbildningen för samiska barn en gång vilade på fortfarande kvar i bakgrunden. Det samiska språket var förbjudet i skolan under mycket lång tid, och skadorna som uppstod då tar tid att reparera. Utan förståelse från majoritetssamhället – som också sitter på resurserna – kämpar samiska föräldrar än idag för att få undervisning i samiska i skolan, trots att det är en utbildning som deras barn har rätt till.

När jag var tio år insjuknade min pappa i Alzheimers sjukdom. Under de följande åren glömde han bort svenskan, och under sina sista år talade han bara samiska. Varken min bror eller jag kunde prata med honom, och det kunde inte heller personalen på äldreboendet där han bodde. Då bestämde jag mig för att jag en dag skulle lära mig min pappas språk. Han gick bort när jag var sexton, så tyvärr fick jag aldrig chansen att prata med honom. Jag började lära mig samiska när jag var 22 år och har fortsatt sedan dess. Jag liknar processen att lära sig samiska vid att pulsa i djup snö. Ibland vill man bara komma därifrån, men som tur är finns det andra som gått före oss och trampat upp vägen. 

Min berättelse är bara en av många, och när jag undervisar samer i samiska möter jag ofta många tårar och smärta. För mig är det viktigt att komma ihåg att varje människa som vill ta tillbaka sitt hjärtas språk kan bära på någon form av trauma kopplat till språket. Genom att lära oss om vårt folks och våra familjers historia blir det lättare att hantera dessa trauman och återerövra ett förlorat språk. Att lära sig språket handlar alltså inte bara om grammatik utan också om att läka och finna ro i den processen. Det är viktigt att skapa en trygg miljö för eleverna så att de inte är rädda för att tala. Det måste finnas utrymme för att göra misstag och för att försöka om och om igen.

Genom mina egna erfarenheter av språkinlärning vet jag vilka delar som är svårast, och genom min erfarenhet som lärare vet jag också när snön blir djup och när eleven vill ge upp. Längs vägen dyker olika utmaningar upp. I min forskning har jag bett ättlingar till nordsamer som tvångsförflyttats att berätta om de hinder de ser i sitt lärande eller i arbetet med att börja tala samiska igen. Många av de äldre som behärskar språket har gått bort och stora kunskapsmängder går därmed förlorade när språket försvinner eller förändras. Deltagarna talar också om språkspärrar som hindrar språket från att komma ut; även om de förstår allt perfekt kan de inte få fram orden. 

Jag har undersökt fenomenet giellašielbmá, eller språkhinder, ett hinder som tycks finnas i medvetandet hos många samer som försöker lära sig sitt språk. Många har påbörjat studier i samiska men gett upp när det blivit för svårt eller när någon rättat dem. Det känns lättare att hålla dörren stängd till språket när de känslomässiga hindren framstår för stora, man väljer då att inte lära sig samiska och aldrig uttala ett enda ord. För att våga börja tala så måste man ge sig själv tid och inte skuldbelägga sig själv för att man inte förstår eller talar samiska. Skulden ska placeras där den hör hemma nämligen hos de statliga institutioner och strukturer som gjorde samiskan mindre värd och som tyvärr fortfarande idag gör det svårt att bibehålla och utveckla språket.

Språk, traditioner och kultur behöver varandra

Traditionella näringar är viktiga för att bevara och vitalisera språket. I den svenska delen av Sápmi sägs det att det samiska språket är bäst skyddat och fortfarande används flitigt bland renskötare och deras familjer. Renskötseln är en viktig arena för språkets överlevnad. Det samiska samhället måste dagligen kämpa mot så många andra påfrestningar för att skydda renarnas betesmarker att kraften för att lära sig och upprätthålla språket saknas, därmed urholkas en av de viktigaste språkdomänerna genom att markerna man lever i utsätts för enorma påfrestningar från industrier som gruvdrift, skogsbruk, vattenkraft och vindkraft. En fråga som många samer ställer sig är hur man ska finna tid och kraft att lära sig språket när så mycket energi måste läggas på att skydda marken.

Gällande attityder till språket kan man se förändring, många äldre förde inte vidare samiskan till sina barn. De såg ingen nytta med det. Med kunskap om deras historiska bakgrund går det att förstå deras val. De är också tveksamma till att tala om detta, men säger att de uppskattar att återigen höra samiska talas bland barnen. Som exempel kan nämnas att samiska bara talades av de äldre när jag växte upp; nu, 30–40 år senare, växer det upp barn som har samiska som modersmål, och språket hörs särskilt i samband med renskötselarbete. Vi ser också ett ökat intresse för att lära sig samiska, och föräldrar kräver att samiska ska finnas i förskola och skola. De säger att de använder den samiska de kan och vägrar att föra vidare den skamkänsla som varit förknippad med samiskt språk och kultur. De ser möjligheter med ny teknik och är mycket strukturerade och målmedvetna i sin språkplanering.

Många faktorer på olika nivåer påverkar vilket språk man väljer. En smärtsam historia har påverkat de val som våra föräldrar och mor- och farföräldrar gjorde åt oss. Ett enda val på individnivå kan alltså förändra språksituationen för kommande generationer. För mig har det samiska språket gett mig möjlighet att förstå det språkval min far gjorde för min räkning. Genom jojk, intervjuer och annat arkivmaterial har jag kunnat finna en väg tillbaka i historien och kommunicera med mina förfäder på deras eget språk. Det språkval jag gjort har sedan utmynnat i att mina barn slipper göra samma omfattande arbete som jag har gjort; de får med sig både samiska och svenska hemifrån. Jag undrar vad min áhkku skulle säga idag, när två av hennes barnbarnsbarn har samiska som modersmål, trots att inget av hennes sexton barnbarn fick lära sig samiska när de växte upp. 

För att kunna bygga upp nya språkarenor och även bibehålla de som finns så behövs kunskap om den samiska språksituationen i Sverige idag samtidigt som det behövs utbildningsmöjligheter på olika plan, från förskola till vuxenutbildning och folkbildningen, som kan möta de stora behov som finns. För att säkra långsiktig finansiering till lärande så måste kunskapen också finnas hos majoritetsbefolkningen, för utan majoritetens återbetalning för den skada de åsamkat har minoritetsspråken svårt att överleva och utvecklas. Jag är övertygad om att med rätt resurser och kunskap kan man reparera skadorna och genom språket tror jag många samer kan styrka både identitet och kultur.