Vi behöver ett gemensamt handslag för folkbildningens framtid

Vi visste redan att folkbildningen fungerar som en stödjande infrastruktur för utveckling inom många olika samhällsområden, men det blev särskilt tydligt under konferensen Folk och bildning den 22 april. Under dagen möttes folkbildare, politiker, företrädare för myndigheter och civilsamhället för att diskutera folkbildningens samhällsbidrag och dess villkor inför framtiden. Genom panelsamtal, personliga berättelser från verksamheten och kulturinslag kom folkbildningen till liv i rummet. Och när företrädare för frågor om arbetsmarknad, kultur och bildning, funktionsrätt och civil beredskap lyfte fram folkbildningens betydelse för just deras områden blev folkbildningen berättad också med andras ord.

Vi har en angelägen uppgift i att vinna en bredare kunskap och förståelse för vikten av folkbildning i vår tid. I centrum för den uppgiften står givetvis deltagarna och hur vi kan skapa stöd för det betydelsefulla arbete som folkbildningen gör för dem. Genom att bjuda in företrädare från andra samhällsområden till samtal med folkbildningen kan vi lyfta dess bidrag till andra områden och på så sätt färglägga folkbildningen så att den ännu tydligare träder fram som en bred infrastruktur för samhällsutvecklingen. Folkbildningens bredd och förmåga att nå fram och skapa meningsfulla sammanhang för deltagare utifrån deras skilda egenskaper och behov gör den till en värdefull samarbetspartner för aktörer inom många olika samhällsområden. Det behöver vi bygga en bredare förståelse för.

"Gärna särskilda satsningar men först ett rejält basanslag"

För att folkbildningen ska kunna fortsätta att spela en viktig roll behöver den också rätt förutsättningar. Även om styrningen av statsbidraget gradvis har ökat, håller staten än så länge en armlängds avstånd genom självförvaltningsmodellen. Modellen står för frihet och självbestämmande under ansvar. Det är avgörande faktorer för utveckling och flexibilitet i samklang med deltagarnas vilja och samhällets behov. Men den krympande ekonomin minskar handlingsutrymmet avsevärt och det är svårt att fritt ta ställning till möjliga samarbeten och styrda satsningar när de ekonomiska behoven är stora. Om folkbildningen blir en leverantör bland andra riskerar den att tappa den särskilda karaktär som gör den värdefull. Därför bör en princip råda: Gärna särskilda satsningar men först ett rejält basanslag. På så sätt kan folkbildningen bevara sin karaktär och sitt värde även i samarbeten med andra och inom ramen för mer avgränsade insatser.

Folkbildningen behöver därför en grundfinansiering som är god men också stabil. Det skulle vara av stort värde om stat, region och kommun kunde komma överens om en riktning eller ambitionsnivå för hur folkbildningens finansiering ska säkras. Det skulle också vara värdefullt med ett brett politiskt erkännande av folkbildningens betydelse. Med det i grunden kan vi undvika ryckighet och folkbildningen kan få bättre förutsättningar att bevara sin karaktär.

Vi behöver ett handslag för folkbildningens framtid. Genom en överenskommelse som täcker in både en politisk bredd och samhällets alla nivåer kan vi säkra den arena för bildning, kultur och utveckling som folkbildningen är. För tänk vilken fantastisk idé det är, att det finns rum och sammanhang för bildning, innovation, kultur och möten samtidigt över hela landet. Låt idéerna bubbla och bildningen växa som i en jättelik bildningsinkubator! Då frodas både människor och samhälle.

Foto: Magnus Liam Karlsson