Det bästa med mitt jobb är att få vuxna människor att leka

Vi möts i matsalen. Bland vallmofälten, ängarna, rapsbaggarna, sommarregnet och löftet: att ge sig själv tid att skriva.

På mitten av lunchbordet står skylten SPOKEN WORD GRUPPEN. De är 15 stycken som anmält sig i år. Den yngsta har nyss blivit myndig, den äldsta närmar sig pensionen. De sätter sig var och en med sin tallrik, sin nyfikenhet, och sin nervositet. Berättar om sig själva. Ett gift par har åkt hit ihop på en förmiddag, en annan har för första gången lämnat barnen hemma och tagit den tretton timmar långa tågresan själv. Alla har de tagit ett enormt kliv in i modet.

Här börjar min del av löftet oss emellan: officiellt, att guidea dem genom den talade poesitraditionens historia, redskap och möjligheter.

Och under det, och viktigare: att få dem att våga leka.

Jag har sedan länge bestämt att mitt jobb som skrivarkursledare inte är att värdera texter och framträdanden, utan att stötta mina deltagare i att ta kreativa risker, att skapa en grupp trygg nog att våga experimentera i, att bygga en plats där de kan skapa utan prestation.

Under förmiddagen har jag ställt i ordning kurssalen: radat upp biblioteket med diktsamlingar, räknat skrivstolarna kring det runda bordet, testat mikrofonen vid den öppna scenen, och lämnat plats i rummet för det största momentet av alla.

Några ryggar fysiskt tillbaka när jag säger det, vår första timme ihop. Andra skiner genast upp. Ingen tycker att det är business as usual att leka med okända människor.

Det här kommer bli resan, tänker jag.

Snabbt avdramatiserar vi kursens alla moment: skriver korta dikter, framträder med ett ord, läser en rad. Och börjar leka.

De får mima en vardaglig aktivitet som att borsta tänder, sparka fotboll eller laga mat. När personen bredvid frågar vad de gör måste de komma på vad som helst utom det de faktiskt sysslar med.

Runda på runda börjar dessa viktiga och vuxna människor som i sin vardag gör saker som att Åka Buss, Trösta Barn, Skriva Mejl och Betala Räkningar att istället mima fram Simma På Torr Mark, Uppfinna Ett Cancervaccin, Plocka Lingon, och Bli Upplyst.

Skrattet briserar anspänningen. De släpper taget om att verka duktiga. Det funkar, tänker jag. Vårt löfte till varandra.

Under de kommande dagarna vågar dem gånger tusen. De skriver dikter om första kärlekar, om barndomstrauman och framtidsutopier. De jobbar med röstteknik, kroppsspråk, och scenskräck. Använder sig av cesur, inrim och anaforer.

Och mitt i allt pågår den - leken. Modet att göra utan att oroa sig för att verka dum eller dålig. Det stora som händer i ett rum fullt av människor som bestämt sig för att stötta varandra över alla olikheter. För att leka ihop.

På kvällarna fortsätter de själva. Skriver kollektiva dikter, gör vikgubbar, skrattar. Möts.

Under kursveckans sista kväll håller jag en frivillig öppen scen i matsalen inför de andra på folkhögskolan som denna vecka gått kurs i Ikebana Blomsterarrangemang, Intuitivt Måleri eller Dockanimation. Och där ställer sig var och en av mina 15 sköra, modiga, allvarsamma och lekfulla deltagare på scenen och läser en dikt de skrivit.

Tillsammans med den fullsatta salen skrattar jag åt texten om män som gör aktiviteter ihop och gråter åt dikten om barnet som dog för tidigt. De ger varandra high fives när de kliver av scenen. Modet lyser om dem.

När veckan är slut har många har stått på scen med en egenskriven text för första gången i sitt liv, och alla skrivit fler dikter än på år. De har bestämt sig för att fortsätta ihop: starta skrivargrupp, göra en egen antologi.

Ändå är det leken som återkommer i reflektionerna.

”Tänk hur lite som krävs.”

Säger en av de där som jag i början av veckan var orolig aldrig skulle våga leka, och som istället suttit uppe på kvällarna som ett barn på kollo som fått 14 nya bästa vänner.

”En folkiskurs i en vecka, och så plötsligt känner man sig levande igen.”