En fredad zon för unga som fallit mellan stolarna

På Folkhögskolan Skurup och Fridhem i Malmö får unga som fallit mellan stolarna en ny chans genom ESF-projektet FolkisUng. I en åldersanpassad miljö får deltagarna kunskaper, självförtroende och framtidstro. Skolan är en av sju folkhögskolor som deltar i projektet som riktar sig till unga mellan 16 och 29 år som varken arbetar eller studerar. 

– När de börjar hos oss så är de ganska omotiverade och har inte så mycket tillit till skolsystemet. Det är många som lider av psykisk ohälsa, sociala problem och har hamnat på efterkälken, förklarar Andjela, som är lärare på folkhögskolan.

Gruppdynamik som metod

Det är en grå måndagsmorgon i december när jag kliver in på Folkhögskolan Skurup och Fridhem i Malmö. Julen står runt hörnet och från korridorerna sprider sig doften av nybakade pepparkakor.

Deltagarna är måndagströtta och sneglar nyfiket på mig. Första uppgiften är att prata med bordsgrannen om helgen. Läraren får peppa dem, de är inte vana vid besök. Någon har pluggat körkortsteori, en har kollat film, en tredje hjälpt en kompis att flytta. Näst på schemat står grammatik. Deltagarna jobbar i grupp, diskuterar och hjälper varandra.

Att få deltagarna att samarbeta och våga prata inför gruppen har tagit tid. I början ville de flesta sitta för sig själva, och det uppstod konflikter om vem som satt var och vem som jobbade med vem. Lärarna Anna-Matilda och Andjela har kämpat hårt för att förändra det.

– Det är en stor skillnad från i början, säger Anna-Matilda. Nu välkomnar de varandra, bjuder in nya och tar hand om varandra.

Andjela fyller i:

– Om någon sitter ensam kollar de andra runt och frågar "ska du med?" Kom! De kanske inte ens kan personens namn än.

"Nu känner jag mig hemma"

Efter en timme är det paus. Jag slår mig ner med en deltagare som gått vidare från projektet och nu läser allmän kurs. Lärarna beskriver honom som en av dem som gjort den största förändringen. Han var extremt omotiverad i början, men någonstans under vägen vände det. Helt plötsligt satt han alltid längst fram i klassrummet.

– Innan vågade jag inte läsa högt i klassen. Jag blev stressad. Men nu jag känner jag mig som hemma. Jag skäms inte, eleverna är som min familj här, förklarar han.

Skolan har inte bara utvecklat deltagarens språkkunskaper. Han vågar också ta för sig och uttrycka sig på ett sätt han inte gjorde tidigare.

– Om du säger fel, det är okej. Och de kan hjälpa dig att fixa det. Men om du inte säger något alls, kommer felen vara med dig hela livet.

En meningsfull vardag

Under nästa lektion får jag prata med en av deltagarna som fortfarande går i klassen. Till en början är hon tyst, sen börjar hon berätta. Hon har gått i andra klasser. Skrivit in sig, skrivit ut sig, mönstret upprepades. I FolkisUng fann hon jämnåriga och en meningsfull vardag.

– Det är tråkigt att vara hemma, att inte träffa kompisar och ha ett ställe att gå till. När du går i skolan, du träffar folk. Det är bra att träffa folk. Det känns bättre i huvud och hjärna, du blir glad eller hur? Plus att du lär dig nya saker. Det är bra.

Hon tvekar inte när jag frågar om hon skulle rekommendera skolan till andra.

– Jag rekommenderar faktiskt att man börjar i den här skolan. Det finns bra lärare, det finns bra folk. De är välkomnande, de kommer förklara jättebra. Om du har några problem, du kan berätta allt som du vill, du får hjälp 100%.

Hela människan

Varje vecka jobbar deltagarna med arbetsmarknadskunskap och hälsa. Det är mycket som måste fungera för att deltagarna ska kunna koncentrera sig i klassrummet. Fokus ligger på kuratorstöd och välmående, att se hela personen och inte bara språkutvecklingen. 

– Jag tänker att folkhögskolan är så mycket mer fri, att man har en finare och friare syn på personen och att det handlar jättemycket om gemenskapen, att vara en del av en klass, inte bara om att man checkar av en box, säger Anna-Matilda.

Utflykter och aktiviteter är också viktigt. Många går bara hem direkt efter skolan eftersom de saknar andra sammanhang.

– Vi jobbar mycket med att visa vad som finns: föreningsliv och aktiviteter som inte bara är skola och jobb, säger Anna-Matilda. Jag tänker att det kanske är det viktigaste, att de får lära känna sitt närområde. Många har bott här länge men aldrig rört sig utanför sitt eget område.

"Jag tror att hon bara behöver en försäkran att man är där"

Deltagarna har ofta komplexa livssituationer med oro för bostad, ekonomi och familj. Karriär och jobb går inte att prata om isolerat från den verkligheten. Gruppen är samtidigt sårbar på ett sätt som kräver mer stöd än vad lärarna är vana vid sedan innan. Anna-Matilda berättar om en deltagare vars familj fått utvisningsbeslut, hon tar stort ansvar hemma och har skrivsvårigheter.

– Jävlar vad hon kämpar. Man fick knappt titta på henne i början, hon blev så stressad. Men nu pratar hon. Det är exakt det som gör att man ser att hon växer. Att hon vågar, vågar säga fel. Nu kan hon vara en av de första som räcker upp handen.

Det mest speciella är telefonsamtalen på morgnarna:

– Det är väldigt ofta hon ringer mig på morgonen för att säga, hej, det är jag, hur mår du? Jag mår bra, hur mår du? Jag mår bra, det är skola idag. Ja, det är skola idag och sen så lägger hon på utan att säga hejdå. Jag tror att hon bara behöver en försäkran att man är där.

En fredad zon

Flexibiliteten i projektet är central. Alla deltagare har någon slags överenskommelse, de kanske inte kan komma varje dag, de kanske inte kan vara med hela dagen. Det kräver ett annat förhållningssätt. För lärarna är det både det mest givande och mest krävande de gjort.

– Jag har nog aldrig varit så trött som jag är just nu. Men det är också det som gör att det är kul för att man får lov att se dem, se hela personen i olika sammanhang, inte bara klassrumsmiljö, säger Anna-Matilda.

Samtidigt är det tungt att se hur deltagarna mår:

– Det är jättesvårt och jag har inget filter. Det är för jävla grovt ibland att jag bara, hur kan en människa överleva det här? Det är samtidigt så bra med ett projekt där det inte finns jättehöga trösklar utan att man kan få anpassa det lite, att det får vara lite snällt för att samhället har inte varit snällt mot dem. Då känns det extra viktigt att här är en fredad zon, säger Anna-Matilda.