När folkbildningen får komma innanför murarna

Innan jag började jobba inom folkbildningen arbetade jag inom Kriminalvården och var biträdande övervakare under många år. Under den tiden mötte jag många människor som hade hamnat snett i livet. Jag såg både sådant som jag tyckte fungerade bra – men även brister och behov som jag ofta återkom till.

När jag senare började arbeta på Studieförbundet Bilda växte en tanke fram: Tänk om folkbildningen kunde vara en del av lösningen?

För ett par år sedan fick Bilda börja bedriva folkbildning på ett nytt sätt inom Kriminalvården, och det har blivit starten på något som jag är oerhört stolt över att få vara en del av. För mig handlar det inte bara om vad vi gör. Det handlar minst lika mycket om hur vi kommer till människan. Gemensamt för all vår verksamhet inom Kriminalvården är att den ska hjälpa deltagarna att ta små steg mot ett liv utanför murarna.

Studieförbundet Bilda driver flera olika verksamheter tillsammans med Kriminalvården. Vi har studiecirklar som berör en bredd av olika teman, allt ifrån vardagens bestyr och personlig hälsa, digitalisering och vägen tillbaka till samhället, till kulturutövning där kreativiteten och det egna uttrycket får ta plats. Ett exempel på det sistnämnda är vår körverksamhet, en satsning som på pappret kan verka simpel, men som i verkligheten faktiskt kan förändra liv.

Från rädsla till applåder

Musiken ja, den jag alltid kommer tillbaka till.

Vi har idag körverksamhet på 15 anstalter och ett häkte runt om i Sverige. Varje vecka samlas deltagare för att sjunga tillsammans i kör. Körkampen är inspirerat av TV-programmet Körslaget och går ut på att en turnerande jury besöker körerna och på så sätt kan de tävla mot varandra. 

Genom körverksamheten och tävlingen mellan anstalterna får deltagarna möjlighet att göra något som kanske känns helt självklart för många av oss – att sjunga. Men att stå framför andra människor och sjunga kan kräva ett enormt mod.

Vi vill skapa en miljö för att bryta negativa attityder och mönster. Det är som om någonting händer när man får möjlighet att visa en annan sida av sig själv än den som kanske har definierat en under många år.

Jag har sett personer som först knappt vågat ta ton inför gruppen och som senare vågat sjunga solo. Jag har sett dem stå framför publik, få applåder och växa inför våra ögon. Det är något alldeles särskilt med att se den stoltheten.

Plötsligt är man inte bara en person som sitter på en anstalt.

Man är en sångare.

En konstnär.

En människa med något att bidra med.

Kultur kan göra skillnad

När jag startade Körkampen ställde jag också en fråga till justitieminister Gunnar Strömmer: skulle han vilja vara med i juryn?

Det var kanske inte mitt mest genomtänkta drag. Med facit i hand hade kulturministern kanske varit en mer självklar person att fråga. Men frågan ledde faktiskt till något annat.

Tack vare min något djärva och kanske lite ogenomtänkta fråga så blev jag inbjuden till ett rundabordssamtal med justitieministern. Det handlade om kulturens roll på anstalter och om hur kultur kan bidra i arbetet mot kriminalitet och radikalisering. Att i det sammanhanget få berätta om vår verksamhet, och samtidigt höra från andra aktörer om hur de jobbar med frågan, fick mig att ännu mer fundera över vilken kraft som finns i kultur och folkbildning.

Jag hörde nyligen om en amerikansk studie där återfallen bland personer som deltagit i kulturverksamhet på anstalt uppgavs vara mycket låga. Jag vill vara försiktig med att dra stora slutsatser utifrån en enskild undersökning, men frågan är viktig och värd att fortsätta undersöka.
För tänk om kultur inte bara är något som gör livet lite bättre under tiden man sitter inne?

Tänk om kultur också kan vara en del av vägen ut?

När lösningen också innebär ansvar

Det här är kanske det mest intressanta jag har upptäckt när jag jobbat med folkbildning på anstalter: Ibland möts man nästan av rädsla när man berättar om de möjligheter som faktiskt finns. För när man kommer med en lösning innebär det också att personen själv behöver göra något.

Det är lättare att säga: ”Det går inte.”

Det är betydligt svårare att säga: ”Det här kan jag faktiskt göra något åt.”

Men när tröskeln väl är övervunnen händer något.

Jag har mött människor som först varit tveksamma men som sedan gått från våra studiecirklar med färdiga CV:n, med stärkt självkänsla, med ökad digital trygghet – eller bara upprymda av att ha fått vara i ett helt annat sammanhang en stund. Jag har sett deras stolthet över att ha klarat något de inte trodde de kunde. Jag har hört intagna berätta att de på grund av kören vill bli bättre människor. Jag har sett hur bra människor kan må av att bryta destruktiva mönster och testa nytt.

Vi behöver komma innanför murarna

På anstalterna idag finns människor som en dag ska komma ut. Människor som ska hitta bostad, arbete, sammanhang och en plats i samhället igen. Då behöver vi inte bara prata om vad som gick fel, utan vi behöver också ge människor möjlighet att upptäcka vad som faktiskt kan gå rätt.

Därför är jag övertygad om att människor utifrån behövs på våra anstalter. Inte för att vi som kommer utifrån har alla svar, för det har vi inte. Men vi kan bidra med andra perspektiv, andra erfarenheter och andra möjligheter.

Vi kan komma med en gitarr. Med en pensel. Med ett papper och en penna. Med kunskap om samhället. Med ett samtal. Med ett CV. Med en idé.

Och framför allt kan vi komma som medmänniskor som kan applådera när någon för första gången vågar sjunga solo inför publik.