Fem frågor till Anna-Karin Lindblom
Anna-Karin Lindblom är ny generalsekreterare för Folkbildningsrådet. Hon är disputerad folkrättsjurist med bakgrund från bland annat Utbildningsdepartementet och Statens medieråd.
Vad fick dig att söka det här uppdraget?
– Tanken på att söka jobb på Folkbildningsrådet har legat och grott i mig under många år. Sedan jag var huvudman för folkbildningspolitiken 2013–2016 har jag varit intresserad och imponerad av folkbildningen och dess betydelse för samhället och demokratin. Folkbildningsrådet är en central aktör inom folkbildningen och har gett intrycket av en professionell och engagerad organisation så jag har ofta tänkt att det skulle vara en intressant arbetsplats.
Vad ser du mest fram emot?
– Att samarbeta med kollegor och samarbetspartners för att uppnå gemensamma mål av betydelse för samhällsutvecklingen, det är något av det roligaste jag vet. Samspelet och stimulansen i de vardagliga samtalen på arbetsplatsen och i nätverken kan ge så mycket kraft.
Vad blir det mest utmanande?
– Folkbildningsrådet har en period framför sig som blir avgörande för organisationens framtida roll. Det blir utmanande men också stimulerande att navigera rätt framöver, i relation till regeringen och omvärlden liksom i relation till folkbildningens olika delar.
Vad har du själv för relation till folkbildning?
– Förutom att jag jobbat med folkbildningspolitiken har jag privat gått ett otal kvälls- och sommarkurser i måleri, språk och en del annat. Jag har många fina minnen från till exempel Ölands folkhögskola, Biskops Arnö, Studiefrämjandet, Folkuniversitetet och ABF. I tidigare jobb och uppdrag, bland annat på Regeringskansliet, har jag ofta funderat över och lyft fram folkbildningen som en bra samarbetspartner för att nå ut brett med olika satsningar eller för att möta samhällsutmaningar.
Hur ser du på framtiden för folkbildningen och Folkbildningsrådet?
– Folkbildningen behövs när samhället blir alltmer polariserat, fragmentiserat och individualiserat och när utbildningsklyftorna ökar. Den utbildar, bildar och den skapar arenor för demokratisk och kulturell delaktighet och sansade samtal över åsiktsskillnader. De behoven kommer knappast att minska framöver.
– Vad gäller Folkbildningsrådet känner jag mig övertygad om att vi kommer att vara en central aktör med viktiga uppgifter även framöver. I en tid när många frågor ställs om statsbidragets användning behöver vi vara tydliga, grundade, transparenta och pedagogiska. Det blir ett starkt fokus på just statsbidraget men jag skulle gärna även reflektera över Folkbildningsrådets framtida identitet och roll vid sidan om folkbildningsanslaget.