Vad är självförvaltningsmodellen?
Folkbildningens självförvaltningsmodell innebär att folkbildningens aktörer själva har mandat att förvalta statsbidraget till folkbildningen, inom de ramar som ges av riksdag och regering genom lag, förordning och regeringsbeslut. Nedan beskriver vi vad modellen innebär, och ger en kort historik över folkbildningens självförvaltning.
Statsbidraget till studieförbund och folkhögskolor fördelas och kontrolleras i dag genom en självförvaltningsmodell. Med det menas att statsbidraget fördelas och kontrolleras av folkbildningen själv, genom Folkbildningsrådet.
Liknande självförvaltningsmodeller finns för bland annat friluftslivet och den organiserade idrotten, vilka hanterar sina statsanslag genom Svenskt Friluftsliv respektive Riksidrottsförbundet. Ett viktigt särdrag för folkbildningen är att Folkbildningsrådets styrelse är fristående från medlemmarna.
Självförvaltning sedan 1991
Under folkbildningens framväxt under 1800-talet hade Regeringskansliet ansvaret för hanteringen av folkbildningen. 1919 övergick ansvaret till Skolöverstyrelsen, som behöll ansvaret fram till att myndigheten lades ned 1991. Kulturrådet hade ansvar för vissa kulturinriktade medel till studieförbunden mellan 1974 och 1991. En del riktade bidrag har skötts via andra myndigheter.
Med 1991 års folkbildningsproposition och följande riksdagsbeslut förändrades styrformen för folkbildningen i stort. I propositionen gjordes bedömningen att det bör vara upp till folkbildningens aktörer att själva organisera och administrera statsbidragen till studieförbunden och folkhögskolorna.
Övergången från statlig reglering till självförvaltning förväntades leda till mindre administration, och att kvalitet och verksamhetens innehåll skulle sättas i centrum. Den ideella föreningen Folkbildningsrådet bildades och fick i uppgift att fördela statsbidraget, besluta om nya bidragsmottagare och följa upp bidragets användning.
”Folkbildningen ska vara fri och frivillig och styra sig själv”
En viktig utgångspunkt för folkbildningspropositionen var att folkbildningen skulle vara fri och frivillig och styra sig själv. Vikten av Folkbildningsrådets självständighet betonades: att det var Folkbildningsrådet självt som genom föreningens stadgar skulle bestämma verksamhetens organisering, styrelsens sammansättning, beredningsorgan med mera.
Självförvaltningen reglerades genom en ändring av en bestämmelse i lagen om överlämnande av förvaltningsuppgifter inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde. Därtill regleras statsbidragets användning genom förordningen om statsbidrag till folkbildningen, och genom årliga regeringsbeslut i form av riktlinjer och regleringsbrev.
Ett stärkt oberoende och en fristående styrelse
Folkbildningens självförvaltningsmodell har utvärderats vid flera tillfällen och Folkbildningsrådet har genom åren utvecklat sitt arbete. Det har bland annat handlat om att stärka oberoendet gentemot medlemmarna, och att utveckla processerna för beslut om bidragsgivning, uppföljning och kontroll av statsbidraget.
En viktig förändring var den stadgeändring som skedde 2013 och som innebar att Folkbildningsrådets styrelse ska vara fristående och självständig från medlemsorganisationerna. Syftet var att stärka Folkbildningsrådets myndighetsroll. Att utse styrelsen blev i stället en fråga för representantskapet, och därmed kunde gränsen mellan den organisation som beslutar om fördelningen av statsbidrag och de organisationer som tar emot statsbidraget tydliggöras.
Självförvaltningsmodellen är viktig för den fria och frivilliga folkbildningen
Ett grundmotiv för folkbildningens självförvaltningsmodell är folkbildningsorganisationernas långa tradition av att själva välja mål och inriktning för sin verksamhet, utifrån begreppen fritt och frivilligt.
Ett annat motiv är vikten av att vara demokratiska aktörer oberoende av staten och utan politisk detaljstyrning, och här har Folkbildningsrådet en skyddande roll. Detta är särskilt viktigt då det finns tydliga kopplingar mellan de politiska partierna och folkbildningens aktörer.
Ett ytterligare motiv är att självförvaltningsmodellen är mer flexibel än om en myndighet skulle hantera statsbidraget. Detta gör att en snabbare anpassning till skiftande behov och lokala förhållanden blir möjlig.
Slutligen motiveras självförvaltningsmodellen av att fördelning och uppföljning av statsbidraget sker utifrån en bred och djupgående kunskap om folkbildningen.