Vi folkbildare måste återerövra det radikala i vårt uppdrag för att möta dagens stora samhällsutmaningar

Jag läser Kulla-Gulla igen. Martha Sandwall-Bergströms klassiska men oförtjänt avfärdade böcker om barnhemsflickan som gick upp klockan fem varje dag och skötte hem, hushåll, ladugård och uppfostran av fem barn. Som 12-åring. När böckerna utspelar sig i början av 1900-talet skulle det dröja ytterligare två decennier innan kvinnor hade kämpat till sig rösträtt, och ytterligare nästan 100 år innan lagen som kräver samtycke till sex och barnkonventionen blev lag. Men frågan är hur mycket av det senaste seklets landvinningar vi kan ta för givet, och hur vi tillsammans kan ta arbetet för ett mer jämlikt och demokratiskt samhälle vidare.

Jag älskade själv böckerna som barn, och jag läser dem för min dotter nu. Hon är 11, och lever i ett helt annat Sverige än det som Gulla föddes in i. Hon plockar på sin höjd ur diskmaskinen och lagar mat efter recept med saker som finns i ett välfyllt kylskåp. Och så spelar hon fotboll, cyklar med kompisar och övar musikal. Men framför allt går hon i skolan.

Varje kväll släcker jag lampan med en tacksamhetens välsignade tanke till alla de som gått före och genom sin kamp och sitt slit gjort hennes värld möjlig. Som skapat ett land där klassklyftorna inte längre är lika bråddjupa, där en flicka i alla fall kan drömma om att bli landets första kvinnliga statsminister utan att få en förminskande klapp på huvudet. Det är på många sätt folkrörelsernas och folkbildningens Sverige.

Just fattigdom och alla de hinder som klass, bakgrund, missbruk och kön satte i vägen för möjligheten att förändra sitt liv, och skapa sin framtid var drivkraften för de stora folkrörelser som förändrade Sverige och lade grunden till vår demokrati. Tillsammans bröt våra föregångare maktmonopol, utmanade social och ekonomisk ojämlikhet och flyttade normer i kampen för fri- och rättigheter. Som färggranna trådar tvinnar sig arbetarrörelsen, väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen, kvinnorättsrörelsen och idrottsrörelsen genom historien från Kulla-Gullas tid till nu. Tillsammans bildar de en väv av organisering och medskapande, av strategier, kamp och frustration, av landvinningar och förluster.

Det är i centrum för den väven som folkbildningen finns. Idag är det ibland svårt att komma ihåg hur radikal idén om att demokratisera kunskapen och kulturen en gång var. Men den organiserade folkbildningen med dess folkhögskolor och studieförbund är ett jämlikhets- och ett demokratiprojekt som än idag spelar en nyckelroll för att ge fler människor makt över sitt liv. Mitt eget studieförbund – Bilda – startade bara ett par år efter den första Kulla-Gullaboken skrevs, precis efter andra världskrigets slut. I frikyrkorörelsen fanns studiegrupper som ville söka både kunskap och gemenskap, som kanaliserade både ett inifrån- och ett underifrånperspektiv på makt, kunskap och kultur.

Men vi är inte klara. Redan innan vi gick in i coronapandemin hade ojämlikheten ökat i Sverige under flera decennier. Och vi vet att ojämlikhet ökar i kriser. Vi vet att kvinnomisshandel ökar när ekonomin går in i recession, att barn från studieovana hem löper högre risk att inte få betyg, att det integrationsarbete som skapar tillgång till språk och arbete hotas av brist på resurser och lågkonjunktur på arbetsmarknaden.

Jag läser för mitt barn om Kulla-Gullas liv för att jag vill att hon ska se vad vi lyckats förändra, men lika mycket för att hon ska se vad vi har kvar att förändra. Dagens 12-åringar brottas med andra utmaningar. Klimatförändringar, psykisk ohälsa, och jämställdhet kanske toppar listan, men också den ökande ojämlikheten.

Det är dags för oss folkbildare att återerövra det radikala i vår historia och i vårt uppdrag. Folkbildningen och studieförbunden är redan idag en kraft att räkna med, och efterfrågan är enorm. Vi är en motor för ökad jämställdhet inom musiklivet genom bland annat initiativ som popkollon för unga tjejer och transpersoner. Och inom Bildas medlemsorganisation Suryoyo Ortodoxa Scouter får unga nyanlända bygga självkänsla och växa i ett sammanhang där den främsta identiteten inte är att vara flykting, utan scout eller scoutledare. I en tid med höga prestationskrav där vi matas av bilden av att människans värde avgörs av hur lyckat hennes liv verkar så behövs vi mer än någonsin. Utmaningen för folkbildningen är att växla upp och i ännu högre grad söka de grupper och människor som behöver oss allra mest. Studieförbunden är platser där människor blir sedda, får pröva sin röst, sina tankar, får bidra till något större gemensamt.

För när har folkbildningen någonsin varit viktigare än nu, när vi står i en pandemi som riskerar att vidga klyftorna mellan människor i ännu högre takt? Det är nu vi ska sträcka på oss och inspireras av vår historia. Nu måste vi kroka arm och jobba tillsammans inom hela folkbildningen. Vi ska inte konkurrera med varandra utan vi måste hålla ögonen på det viktigaste – att vara en positiv samhällskraft som möter kriser och samhällsutmaningar tillsammans. Det är så vi kan fortsätta vara trådar in i en mer jämlik framtid där varje människa får möjlighet att utvecklas, lära nytt, skapa och förändra världen till det bättre.