Ungas röster från Tornedalen stärks med folkbildningen som verktyg

Vilket är det senaste uttrycket i Rantajärvi? Hur kan Pajala Kulturskola användas som inspelningsplats för en skräckfilm? Hur ser egentligen träningsschemat ut för en gymnasiefriidrottare på Seskarö? Frågor vi alla med jämna mellanrum brottas med, tills nu!

Arvsfondsprojektet Meän Ääni: Unga filmskapare i Tornedalen pågår för fullt i de fem tornedalska kommunerna: Haparanda, Övertorneå, Pajala, Gällivare och Kiruna. I projektet kommer tornedalska ungdomar skapa filmer där deras ocensurerade berättande står i centrum. Inga röster från vuxenvärlden styr innehållet eller riktningen i projektet, inget utifrånperspektiv sätter programmet för vad deltagarna berättar. Syftet är att berättelsen oavsett sin form ska komma från källan: ungdomarna själva. Hittills har det bland annat gjorts en kortdokumentär om Corona-året, en surrealistisk skurkkomedi och en psykologisk skräckfilm.

Hur påverkas en människas röst av att växa fram på en plats som sällan eller aldrig lyfts fram eller uppmärksammas i andra delar av Sverige? Vad innebär det att växa upp på en plats som man är tvingad till att lämna för att kunna gå på gymnasiet? Hur formas en berättelse av en minoritetskultur som för en själv är vardag, men som för andra är något ”exotiskt”? Genom folkbildning kan vi lära oss av varandra på sätt som inte är bundna kring klassrumshierarkier och, många gånger, begränsade läroböcker. Kunskap handlar inte alltid om mängden fakta som presenteras, utan om att samtala, lyssna, problematisera och jämföra.

De fem nationella minoriteterna i Sverige är samer, romer, judar, tornedalingar och sverigefinnar. Jag tillhör själv en av dem, jag är född och uppvuxen i Tornedalen. Idag är det krafter i Sverige och andra länder som går till val och fysisk handling kring den bestämda uppfattningen att nationaliteten, det fosterländska, är det viktigaste vi har och som ska försvaras till alla buds stående medel. Det leder bland annat till att minoriteter och deras kulturer marginaliseras ännu mer. I värsta fall sker förföljelse, våld och terror. Okunskap om minoriteter leder till fördomar. De börjar kanske som raljerande nidbilder, men leder i slutändan till segregering, hat och hot. Vi har sett det förut och vi ser det nu igen.

Botemedlet mot detta är information, kunskap och förståelse. Detta kan förskansas på så många olika sätt. Det berättas försvinnande lite om våra minoriteter i skolorna och avsnitten i läromedlen kokas ner till den mest grundläggande fakta. Minoriteterna är många gånger kopplade till sina traditioner eller just de fördomar majoriteten har om dem. Men Sveriges minoriteter är ju så mycket mer än sina respektive traditioner och det faktum att de alla lever med ett historiskt och/eller ett pågående förtryck. Det är vanliga människor som nätshoppar, kollar Mello, LANar eller åker till veterinären med katten. Med det enda undantaget att de tillhör just en minoritet, aktivt eller passivt.

Här har samhället ett viktigt uppdrag: Att verka för Sveriges minoriteter och möjligheten för dessa att gemensamt och i sina egna rum mötas och lära av varandra. Men också att majoriteten kan ta del av det fantastiska och viktiga våra minoriteter har att dela med sig av. Detta kan och bör göras med folkbildningen som verktyg. I Meän Ääni läggs grunden för ett långvarigt tillvaratagande av ungas berättelser och röster, och folkbildningens roll för minoritetsgruppers synliggörande kan inte underskattas. Den ska finnas nära verksamheterna, vara aktiv, stöttande och initiativrik. Men inte minst gentemot de unga personerna i minoritetsgrupperna är det även viktigt att vi är inlyssnande. Ibland är det trots allt viktigare att vi som är vuxna håller tyst, sitter ner och lyssnar. Kanske just genom att se en film skapad av Meän Äänis deltagare.

Vad Meän Ääni handlar om är kort och gott att rösterna från ungdomarna i Tornedalen är viktiga, värdefulla, spännande och roliga. Det är röster vi behöver lyssna på för att kulturen, demokratin och folkrörelsen ska röra sig framåt och uppåt. De är nödvändigtvis inte viktigare än rösterna från storstäderna, men tornedalska ungdomars berättelser ges sällan eller aldrig utrymme i vårt mycket centraliserade land.

Meän Ääni vill utmana den urbana normen, det är möjligt (i vissa fall även lättare) att vara verksam som kreatör på landsbygden. Man måste inte flytta till Stockholm, Luleå, Lund eller andra storstäder.

Ni är alla mycket välkomna att knockas och fröjdas av Tornedalens unga röster.