Vi kallar dem UVAS

År 2020 när Vi-projektet startade fanns det i Västra Götalands län nästan 25 000 unga vuxna mellan 16–29 år som varken arbetade eller studerade (UVAS). Runt den här gruppen finns ofta strukturer som är så snåriga att de står i vägen för deras möjlighet att ta makt och ägandeskap över sitt liv. En rad samhällsaktörer har fragment av ansvar men ingen har ett helhetsansvar. Glappet gör att många unga faller mellan stolarna.

Det finns till exempel det kommunala aktivitetsansvaret som syftar till att erbjuda insatser till ungdomar som inte går i gymnasiet eller genomför en motsvarande utbildning. Men det ansvaret slutar gälla när personen fyller 20 år. Samtidigt kan man först efter att man fyllt 20 år vända sig till den kommunala vuxenutbildningen för att komplettera en ofullständig skolgång. På folkhögskolor finns däremot möjlighet att börja redan från 18 års ålder, men folkhögskoledeltagare har inte rätt till CSN-lån före 20. Försörjningsstöd kan utbetalas efter behov, men inte för att studera på gymnasial nivå. Ni förstår såklart hur det slutar när det finns fler återvändsgränder på resan än det finns resmål: Det är lika bra att stanna hemma.

”Vår tids problem är så komplexa att de måste lösas tillsammans med de som berörs” – säger freds- och utvecklingsforskaren Hans Abrahamsson.

Precis just detta byggde det ESF-finansierade Vi-projektet på. Projektägare var Folkhögskoleförvaltningen i Västra Götalandsregionen och partnerskapet bestod av 28 aktörer, en mix mellan folkhögskolor, kommuner, högskola och civilsamhälle som i samverkan skulle verka för att nå tusen unga vuxna. Insatserna var diversifierade men en gemensam nämnare var utveckling av arbetssätt som bygger på förskjutning av makt till individen, att mötas i ögonhöjd och tillsammans komma överens om nästa steg, i stället för att betrakta den unga personen som ett objekt för samhällets insatser. Med det arbetssättet kunde nästa steg vara motiverande aktiviteter i kommuner, folkhögskolekurser eller kurser på vuxenutbildningarna. För att skapa samsyn kring bemötande löpte genom hela projekttiden en kompetensutveckling som innehöll ett flertal olika delar. Den medskapande processen (MSP) berörde närmare 130 projektmedarbetare.

I den palett av insatser som erbjöds inom ramen för Vi-projektet så går det att se att dem som skruvade på sin verksamhet, kurs eller insats tillsammans med de unga lyckades väldigt bra. Strax över hälften, hela 52 procent, av deltagarna gick till vidare studier, arbete eller praktik. Mitt i en pandemi. Ett stort antal av satsningarna implementerades i ordinarie verksamhet. En utvärdering av projektet genomförd av Högskolan Västs visar på ett antal avgörande faktorer för att lyckas:

• Tydliga ansvarsområden mellan verksamheter och professioner
• En kärngrupp av vuxna som har och tar ansvar för dem som inte följer ordinarie skolgång och följer upp den unga vuxna som inte dyker upp via kommunikationsvägar anpassade efter målgruppen, till exempel Snapchat eller sms.
• Utveckla verksamheten utifrån den unga personens synpunkter
• En flexibel, tillåtande och trygg miljö.
• Att man tar sig tid att göra mer än vad uppdraget och profession kräver, till exempel att vara medmänniska och arbeta relationsskapande.

Projektet är nu slut men just begreppet Möten i ögonhöjd har satt sig i många organisationer som medverkade. Ju närmre projektslut Vi kom, desto tydligare framstod det att det är just detta – fokus på bemötande, tid för relationsskapande, att ”mötas på den unga personens planhalva” som är en av de avgörande framgångsfaktorerna i arbetet. Låter det bekant? Ja, det är ju precis de metoder som ligger som grund för uppdraget som folkbildare. Vår förhoppning framåt är det inte ska behövas projektmedel för att unga personer ska få göra sin röst hörd i våra verksamheter eller vara med och fatta viktiga beslut om vår allas gemensamma framtid, utan att det ska vara ett självklart arbetssätt för alla som möter och jobbar med den grupp unga som i statistiken kallas UVAS.