Folkbildningslinjen på Brunnsvik – en demokrativerkstad

1906 blev Brunnsvik arbetarrörelsens första folkhögskola och landets första rörelseskola. 85 år senare, i januari 1991, började jag arbeta där som en av lärarna på något som kallas för Folkbildningslinjen. Det blev ett helt liv till slut och jag har haft många roller på skolan, inklusive rektor. Sedan många år bor jag också bara ett stenkast från skolan, på andra sidan riksvägen. Därifrån njuter jag av utsikten: Branddammen, folkhögskolans röda hus och sjön Väsman. Det här är en plats där historia blandas med framtid, engagemang och förändring. Och ingenstans illustreras detta lika bra som på just utbildningen som bär namnet ”Folkbildningslinjen”.

Att Brunnsvik blev Sveriges första rörelseskola kan vi tacka den tidens överhet, de som nekade skolan statsbidrag och som beskrev Brunnsvik som ett farligt, radikalt näste. Och visst, de som startade Brunnsvik var radikala, särskilt om vi jämför med dåtiden samhällselit. Initiativtagarna till Brunnsvik var för politisk demokrati och religionsfrihet, de lät män och kvinnor studera tillsammans, man ville öppna folkhögskolan för alla samhällsklasser. Deltagare från hela Sverige sökte sig från första början till Brunnsviks vinterkurs. I vår nya tid lever Brunnsviks folkhögskola på tre platser – i Borlänge, Ludvika och Gävle. Huvudmän för skolan är ABF, LO och arbetarrörelsen i Dalarna och Gävleborg.

Folkbildningslinjen erbjöds på Brunnsvik första gången 1989. Det är en utbildning för aktiva inom arbetarrörelsen och andra folkrörelser som görs i samarbete med ABF. Den samlar deltagare från hela landet och ofta är det ABF:are, folkhögskollärare, fackligt aktiva – förtroendevalda och anställda inom olika folkrörelser. Internat och studier på hemmaplan varvas. Under sitt gemensamma år utvecklar de sedan sitt pedagogiska ledarskap. Många röda trådar förenar kursens olika årgångar: Folkbildningens bärande idéer och utveckling, historiska erfarenheter och utmaningar, pedagogik och vuxnas lärande, kulturen som medkraft och det tålmodiga vardagsarbetet för en mer deltagande demokrati.

Demokrati används ofta som ett snällt, tråkigt och därför ofarligt ”julaftonsord”, som om alla demokrater skulle mena samma sak med demokrati. Men det finns flera olika demokratisyner, många som kompletterar varandra, andra som faktiskt är varandras motpoler. Mot elitistisk demokratisyn, den som tycker att det räcker med att våra ledare är formellt rätt valda, står en radikal demokratisyn med sitt ideal av en deltagande demokrati.

Varje folkbildningslinje gör en egen ”folkbildningens tidsaxel” som sträcker sig från 1800-talet och några år in i framtiden. Sedan 1990-talet ökar ojämlikheten i vårt land på nytt. Och klassamhället med växande klyftor gör den politiska demokratin sämre.

Folkrörelser och folkbildning som vill bidra till förändring behöver arbeta med att minnas sig själv, varför vi en gång slöt oss samman, startade studiecirklar och folkhögskolor, såg på samhället med egna ögon och tänkte egna tankar. Samtidigt måste vi vara öppna för vad som händer, syna egna brister, välkomna nya medlemmar och vara öppna för nya idéer, nya grupper och nya organisationer. En samtals- och deltagardemokrati behöver sina medlemmar!  

Idéburna rörelser är inte per automatik också idébärande framåt, men de är inte heller dömda att stelna, att sluta vara folk i rörelse. För att utvecklas behövs fler kunniga och idébärande folkbildare, fler reflekterande praktiker, fler samtal om demokrati.

Folkbildningslinjen är ett exempel på hur folkbildningen kan vara en demokrativerkstad för en mer deltagande demokrati. En verkstad som jobbar med både teorier och metoder, som prövar gamla och nya arbetsformer i föreningsverksamhet och annat folkbildningsarbete. Ett demokratiarbete som bland annat syftar till göra våra demokratiska system (i föreningar och i samhället som helhet) mer representativa. ”Demokratisera demokratin”, som Gösta Vestlund brukade säga.

Läs mer om folkbildningslinjen på Brunnsviks folkhögskola