Genom kulturen skapas nya berättelser på Litorina folkhögskola

Läraren Zarah Necksten framför en vit vägg som har en stor turkos skylt där det står "Aula Litorina"

Zarah Necksten har alltid varit fascinerad av berättelser. Sedan sju år tillbaka arbetar hon som pedagog på Litorina folkhögskola i Karlskrona, där hon också ansvarar för att få kulturen på skolan och i lokalsamhället att blomstra.

Folkhögskola Kultur
Senast uppdaterad:

Jag har fått höra att jag redan som liten använde historier för att påverka. På den tiden antar jag att det mest var för att få min vilja igenom. Som den gången då jag berättade om den elaka farbrorn som bodde i skogen och stoppade knallpulver i öronen på alla barn. Historien var såklart skrämmande och jag använde den länge för att helt enkelt slippa gå till skogen. Idag, nästan femtio år senare, använder jag mig fortfarande av historier för att påverka. Ibland kan det hända att jag berättar om knallpulvergubben igen för att på ett mycket enkelt och strategiskt sätt påvisa styrkan som en historia har.

Visste du att hjärnan minns en berättelse tre gånger så bra jämfört med hur den minns vanliga fakta? Att implementera små korta berättelser kan skapa igenkänning för deltagaren. Jag använder storytelling som en metod i min undervisning i kombination med ett utforskande av olika kulturformen såsom konst, musik och teater. Berättelserna är ett verktyg för att förmedla kärnan i undervisningen, samtidigt som de erbjuder perspektiv. Med historier går det att utmana och bjuda in till diskussion, och det hjälper dessutom deltagaren att minnas undervisningen bättre.

På Litorina folkhögskola jobbar vi nämligen uttalat och medvetet med kultur som verktyg i undervisningen. Vi har en egen konsthall och en fantastisk aula som bjuder in till både konstutställningar, vernissager, konserter och andra skådespel. Folkbildningen är en arena som får människor att växa, där bildandet aldrig sinar. Den bjuder ständigt på kunskap och nya perspektiv, den ger människor utrymme att vara kreativa och möjlighet till eget skapande.

När jag håller en kurs i svenska och ska använda en konstutställning i vår konsthall som utgångspunkt kan detta i praktiken innebära att jag börjar med att förbereda deltagarna genom att berätta om konstnären och prata om vad en vernissage är. Därefter går vi tillsammans för att se utställningen i vår konsthall. Kanske vill deltagaren då ställa några frågor till konstnären som alltid finns med och de tar bilder på sig själva framför konsten som de tycker mest om. Sedan jobbar vi vidare genom att ta med bilderna, upplevelserna och våra egna berättelser tillbaka in i klassrummet. Vi använder de nya orden för att bygga ordförråd och utveckla ordkunskap. Sedan utforskar deltagarna vidare, till exempel genom att berätta vad de sett i en tavla och skapa sin egen berättelse utifrån den. Formen är fri på ett fritt och oklanderligt sätt – som konsten ju är till sin natur – och lockar fram deltagarnas egen skaparvilja.

Att vi på Litorina har kulturen så närvarande på skolan genom utställningar och föreställningar blir en konstant positiv förstärkning där kulturens närvaro i undervisningen också kan skapa ny konst som får växa och blomstra, vilket i sin tur berikar våra kurser och inspirerar våra deltagare.

Folkhögskoledeltagarna Johanna och Sam står framför Litorina folkhögskola, i händerna håller de några av sina egna konstverk.
Folkhögskoledeltagarna Johanna och Sam står framför Litorina folkhögskola, i händerna håller de några av sina egna konstverk.

I våras hade vi till exempel förmånen att ha en konstutställning på skolan skapad av deltagarna Sam och Johanna, två unga tjejer från två helt olika världar. Sam är född i diktaturens Iran där hon absolut inte fick uttrycka sig som hon ville. Hon fick inte ens röra sig på gatorna ensam. Att måla det hon själv ville var totalt förbjudet. Johanna är en svensk tjej med rötter i en vanlig bruksort, som ofta kände sig ensam och utanför under uppväxten. Hon har letat efter ett uttryckssätt för att sätta ord på den känslostorm som funnits inom henne. De har båda målat för att må bättre. I två helt olika världar, helt ovetande om varandra, har de låtit skapandet sätta ord på det som livet och dess tillstånd inte förmått eller fått dem att uttrycka. Genom konsten och Litorina folkhögskola fann de varandra och skapade en konstutställning tillsammans som vi fick äran att ställa ut på Litorina.

För mig som i min roll som lärare kunde se att de båda tjejerna brinner för att måla och som fick fram deras historier knutna till konsten, kan jag bara tacka vår fantastiska folkbildning för att möjligheten finns till ett gemensamt utforskande som i slutändan gjorde det här möjligt. Så länge jag jobbar på en folkhögskola ser jag det som min uppgift att förmedla så mycket kultur jag bara kan till våra deltagare så de får verktyg att skapa och sprida sina egna berättelser.

Läraren Zarah Necksten framför en vit vägg som har en stor turkos skylt där det står "Aula Litorina"

Skribent

Zarah Necksten

Zarah är klassansvarig och ansvarig för kulturen på Litorina folkhögskola. Hon är en musik- och kulturälskande pedagog och kvalificerad storyteller som ser en bra historia i det mesta.