Kärlek, omtanke och makt – vilken ska bort?
Vad händer i studiecirkeln och vilken pedagogik växer fram där? Hanna Schubert har varit med och skrivit en handledning om samspelet som föds när människor lär, växer och skapar tillsammans. Här bloggar hon om några av insikterna.
Alla har vi någon gång fått ett ovälkommet råd, ett tips som inte gynnar oss utan mer handlar om avsändarens syn på hur vi borde leva. Det innebär inte att den som gav rådet menade något annat än att visa omtanke. Relationer som bygger på kärlek innehåller ofta en vilja att förändra den vi älskar: Den borde ha bättre musiksmak, tycka om städning eller rösta annorlunda. I alla möjliga sammanhang där vi människor behöver samexistera för att vi måste eller för att vi vill – på arbetet, i skolan, i föreningen, i Facebookgruppen och i kompisgänget – pågår små och stora kampanjer för att knuffa våra medmänniskor i en riktning. Vi är alla utsatta och vi utsätter sannolikt andra. Och det finns ofta mer eller mindre medvetna mål med övertalningen, oavsett om den kommer i form av ”goda råd” eller som mer explicita order.
Gemensamt för sådan mer eller mindre subtil övertalning är att den som kommer med oombedda råd inte har lyssnat på mottagaren – och kanske inte heller på sig själv. Den har inte ställt sig frågan vad det fyller för behov att berätta för andra hur de borde göra. Kanske har den också missat att ta in omvärlden. Utgår rådet från andra människors kloka tankar, forskning och beprövad erfarenhet – eller är det bara ett uttryck för den egna känslan?
Under hösten arbetade jag med att ta fram handledningar för cirkelledarutbildningar i ABF. En av dessa handlar om studiecirkelns pedagogik. Innehållet växte fram i samtal med en rad kloka människor verksamma i ABF och på Linköpings universitet. I dialogerna förde vi in texter, teorier, historiska skeenden och samtida händelser. Vi la ett pussel som mynnade ut i ett antal rubriker. Mitt uppdrag var att fylla på med brödtext, övningar och frågeställningar.
Vi var ofta överens och vi byggde på varandras tankar. Det kom inspel om lärandeteorier, kunskapssyn, frihet, dialog, förundran, inkludering, reflektion och kritiska perspektiv. Arbetet präglades av ett uppriktigt intresse och en tro på folkbildningens metoder. Vi pratade om vikten av dialog – och då blev vi också medvetna om att dialog kräver att vi lyssnar på varandra.
Pedagogen Paolo Freire, som också dyker upp i materialen, skrev: ”Det kan inte finnas dialog utan en djup kärlek till världen och till människorna.” Han menade att sann dialog inte kan förekomma i en relation där någon har ett maktövertag. Ordet dialog betyder ungefär ”genom samtal” och alltså inte enbart att två eller flera personer pratar med varandra. Och det är genom samtal som folkbildningen verkar. Men inte enbart och inte alltid med talade ord.
I studiecirkeln förs otaliga dialoger: mellan deltagarna, mellan deltagarna och materialet, mellan gruppen och omvärlden och så vidare. Lagren och dimensionerna är i det närmaste oändliga och den kloka cirkelledaren bestämmer inte på förhand vart samtalet eller hantverket ska landa. Det betyder också att cirkelledaren är öppen för kritik och synpunkter, samtidigt som hen själv hela tiden har ett nyfiket, kritiskt förhållningssätt. ABF:s upphovsman, Rickard Sandler, sa att ”schabloner är döden för bildningsarbetet”. Han menade att fasta, bestämda former för hur vi gör cirkeln hindrar oss i våra föresatser att utvecklas tillsammans, genom bildning. Om en person bestämmer och alltför hårt binder cirkeln till en utstakad plan, kan viktiga perspektiv gå förlorade och deltagarna missar den så viktiga känslan av mening som kommer ur att vara medskapare. Detta betyder inte att former är meningslösa men de måste ständigt vridas och vändas, utmanas och ifrågasättas, så att vi och världen växer.
Det finns många skäl att ständigt utveckla utbildningarna för cirkelledare och dessa går att sammanfatta med att cirkelledarna är folkbildningens ryggrad och viktigaste förkämpar. De skapar dagligen de varma platser som utgör själva förutsättningen för bildning. Cirkelledarna bär och utvecklar folkbildningens metoder. Med deras stöd och guidning får tusentals människor kunskap, möten, insikter, perspektiv, glädje och mening. Utbildning för cirkelledare är viktigt och självklart. De som ska föra folkbildningen framåt behöver rusta sig tillsammans med andra cirkelledare. Cirkelledarna är lyssnandets och inkluderandets väktare. Genom att ställa genuint intresserade, autentiska frågor slår de också vakt om att deltagarna utmanas och bidrar till sammanhanget. De får möjlighet att upptäcka nya saker om ett ämne, om sig själva och om allt runtomkring oss. I cirkelledarutbildningen övar sig deltagarna på att väcka förundran, ta tillvara tankar och ge stöd, så att samtalen inte stänger ute utan i stället präglas av nyfikenhet och respekt.
Lyssnandet, utmanandet och frågandet – helt enkelt dialogen – borde också vara grundbulten i det demokratiska samhället. Då kan insatser utgå från människors önskningar och behov, utifrån en tro på gruppers och individers förmåga – i stället för att som ett oombett råd skapa frustration eller till och med ilska. Vi kan alla lära av studiecirkelns pedagogik. Gör det redan i dag, lyssna lite extra och ställ en oväntad, nyfiken fråga!
Kärlek, omtanke och makt. Ingen ska bort, det hänger ihop. Kärleksfull dialog utifrån omtanke om varandra ger fler människor makt och inflytande i sina egna liv och i världen.
Skribent
Hanna Schubert
Hanna Schubert är folkbildare och kommunikatör med lång erfarenhet från civilsamhället. Just nu arbetar hon bland annat med cirkelledarutveckling på ABF.