Trallkedjan – medskapande och sammanhang i sångcirkel på Zoom

”Din mick är inte på”, ”Jag hör er inte, kan ni höra mig?”, ”Det är något knas med uppkopplingen, jag provar igen” ... och så vidare. En sångträff på Zoom innehåller alla de små praktiska utmaningar många av oss blivit vana vid efter pandemin. Så även denna Trallkedja, en digital sångcirkel som i början av sommaren avslutade sin tredje termin.

”Trallkedja? Vad är det?” har många undrat när jag berättat vad jag ska göra under onsdagskvällen. Svaret är alltså att Trallkedjan är en sångcirkel, med fokus på just folklig trall. ”Eh, trall?” kommer då ofta en följdfråga. Jo, att tralla är en del av vår folkmusiktradition, och innebär att sjunga, utan ord och mer som ett instrument. Framför allt för att dansa till – polska, vals, schottis och andra folkliga danser – men förstås också för att bara njuta av som aktivitet, för oss som gläds åt detta sköna sångsätt.

Vi använder stavelser för att betona rytm, andetag för att förhöja en puls, variationer i röststyrka för att mana till rörelse. ”Ram-tidu-tidam, satidu-diredejdaj” – vilka stavelser vi använder står oss fritt att välja, och är ett av de verktyg vi uppmuntras att leka med, testa nytt för att se vad som händer om vi byter ut våra favoriter. Samtidigt som det är helt okej att bara köra på, njuta av ljuden som de kommer, utan att tänka så mycket. Det är ju heller ingen annan som hör oss, just nu, där vi sitter i våra hem, framför vår skärm. Prestigelösheten med sången har kanske aldrig varit större än så här?

För ja. Detta är visserligen en sångcirkel, men cirkeln är utspridd över hela landet – och längre bort än så – och vi sitter alla framför vår lilla skärm och hör bara utläraren och oss själva. Medsångarna finns där i form av tjugo andra ansikten på en skärm, där allas läppar rör sig i lite otakt till det egna gunget, men där leendena och koncentrationen ändå lyser igenom och ger en känsla av tillsammans. Tillsammans i sången.

Kedjans kärna: alla är med och skapar

Själva ordet kedjan i namnet då? Kedjan handlar om idén att det inte finns en enda lärare under cirkelträffarna, utan många, en kedja av trallare som en i taget tar stafettpinnen och lär ut sina favoritlåtar. Ibland något stort namn för oss folksånganhängare – och ibland vi själva! Den som känner att den har en pockande trall får gärna lära ut den till oss andra: i sann folkbildningsanda är vi alla en del av både lärande och utlärande, och vi är på det sättet med och formar träffarna. Cirkelledaren Mats håller i trådarna, är den som släpper in i Zoomrummet, tar närvaro, ger tips och trix när saker inte funkar för den Zoom-ovana – och som förstås lär ut en och annan trall mellan varven. Vi andra uppmuntras att ta vid, men känner inte heller någon press. Det är öppet, skönt och välkomnande härligt.

I slutet av varje pass spelar vi alla in låtarna så att vi kan öva vidare som vi känner. En gemensam repertoar skapas så, och på sommarens spelmansstämmor planeras möten för de som är där – kanske blir det några pass av trall till dans om plats finns på spellistorna! Trallandet är som sagt en del av en större folkmusiktradition, och många är vi som rör oss i den folkliga musikvärlden tillsammans under just spelmansstämmor, kurser, danskvällar och sångcirklar. Folkhögskolorna och studieförbunden har en stor roll att spela här, med sina årslånga kurser, sommarkurser, kortkurser, studiecirklar och kulturarrangemang. Tradition och historia finns med som en röd tråd, och i nuet omformar och leker vi oss fram, i lusten till musiken och uttryckssätten.

Zoom: folkligt och tillgängligt så det förslår

Tillbaka till stunden framför datorn. Vem kunde ana att sitta framför en skärm och sjunga hemma i köket kunde kännas så fint? Att det kunde skapa en sådan känsla av gemenskap, i all sin utspriddhet. En enda timme, varannan onsdagskväll mellan sju och åtta, är för mig så mycket större än den först kan verka. Den är ett sätt att bli påmind om en mycket viktig sak: att sjunga, och att sjunga tillsammans.

Zoom-tillsammanset är visserligen inte perfekt och har fortfarande sina praktiska utmaningar när det kommer till att musicera ihop (det är i princip omöjligt att få till, och det är därför vi alla förutom utläraren har våra mikrofoner avstängda när vi sjunger), men det låter oss ändå mötas på sätt vi annars inte gjort. Det skapar ett sammanhang och en gemenskap kring trallandet och musiken, och om vi plötsligt befinner oss på samma plats någon gång kan vi till slut göra just det: mötas, på riktigt. Sjunga ihop så att vi till och med kan höra varandra, bara tänk vilken lyx!

Oavsett form och omfattning kan folkbildning göra stora avtryck. Det kan handla om allt ifrån ett livsomvälvande år på folkhögskola till ett Zoomtillfälle på någon timme varannan vecka. Och just detta senare kan ibland bli så extra betydelsefullt, eftersom det kan vara det enda vi får till i perioder när livet bjuder på alltför mycket på andra håll, och att åka iväg på ens en helgkurs känns som en utopi att få till.

Stort tack, Bilda, för denna pärla till cirkel!