"AI räcker inte – bredare kunskap är grunden"

Just nu pågår en snabb utveckling av olika tjänster för artificiell intelligens, AI, vilket väcker liv i en digitaliseringsdebatt som pågått i decennier. Trots att både samhället och folkbildningen redan är höggradigt digitaliserade, hamnar diskussionen om nya AI-teknologier ändå lätt i gamla hjulspår.

Pedagogiska möjligheter eller förlorade processer

I det ena av dessa hjulspår finns de som generellt är positivt inställda till teknik. Inom folkbildningen kanaliseras det ofta genom betoning på digitaliseringens pedagogiska möjligheter, såsom ökat deltagande och lägre trösklar. De som sällar sig till detta synsätt kan exempelvis framhålla att folkbildningen naturligtvis behöver följa med i tiden eller att digitala verktyg är så inbyggda i vår vardag att de också bör vara det i vårt sätt att arbeta med folkbildning.

Det andra spåret omgärdas snarare av ett visst motstånd mot digitalisering. I folkbildningskretsar syns detta i argument kopplade till folkbildningens tradition av fysiska möten, och en betoning på vikten av att kollektivt samlas för att främja demokratiska processer. Ofta knyts detta perspektiv även till risker av olika slag – exempelvis att digitala system öppnar för ökad kontroll.

Mellan dessa två ytterligheter finns en bred mitt där uppfattningarna spänner från ett allmänt svagt intresse för digitaliseringsfrågor till komplexa resonemang om digitaliseringens möjligheter och risker. Här ryms också frågor kring vad digitaliseringen mer konkret betyder för folkbildningen.

Att fånga digitaliseringen i farten

Rapporten Digitaliserad folkbildning publicerades i somras och är ett exempel på hur teknikutvecklingen ibland rör sig snabbare än studier av densamma. I rapporten nämns AI endast kort i citat från intervjuer och enkäter, men efter att undersökningen hade genomförts seglade tekniken snabbt upp som en central fråga i digitaliseringsdebatten. Det finns kanske de som skulle hävda att studien därmed snabbt förlorat sin aktualitet, men jag skulle vilja hävda motsatsen – att denna föränderliga kontext gör rapporten desto mer angelägen.

Rapporten speglar nämligen en verklighet där teknikutvecklingen ständigt omformar folkbildningens förutsättningar. Att förstå och agera på dessa skiften är avgörande för att kunna forma framtidens mål och metoder, något som även lyftes fram av Folkbildningsutredningen som presenterade sin rapport i juni i år på uppdrag av regeringen.

Det är därför viktigt att reflektera över var folkbildningen står idag och hur dess omvärld har förändrats i ljuset av en ännu pågående digitalisering. För folkbildningens del innebär det att ställa nya frågor:

Hur har folkbildningens roll och uppdrag förändrats i det digitala landskapet?

Vilka nya pedagogiska praktiker har utvecklats, och hur har dessa påverkat möjligheterna till bildning, kultur och demokrati?

Folkbildningen har alltid haft en unik förmåga att skapa rum för olika perspektiv och främja reflektion, och detta blir särskilt viktigt i en tid där tekniken snabbt kan förändra villkoren för deltagande i såväl folkbildning som samhälle och yrkesliv. Genom att sätta människan i centrum och också ställa frågan Vad är det som teknik inte kan göra? bevarar vi dock det mänskliga i bildningsprocessen, oavsett om den äger rum i ett fysiskt eller digitalt klassrum. I detta ligger också den kraft som folkbildningen blir när det kommer till att inte bara reagera på digitaliseringens framfart, utan att också vara en aktiv aktör i att forma framtiden.

Folkbildningen hjälper oss att hitta frågorna

Medan Chat GPT och andra AI-verktyg kan leverera välkänd folkbildningsretorik blixtsnabbt, manar den senaste tidens digitalisering oss att vara än mer konkreta i retoriken kring folkbildningens pedagogik, praktik och särart. AI kan nämligen servera de mest självklara svaren, men det är vi människor som måste finna kreativa sätt att möta samtidens och framtidens utmaningar. Det är oundvikligt att digitaliseringen påverkar folkbildningens traditioner och verksamheter, och samtidigt är det centralt att våga ge utrymme för olika röster för att finna vägarna i detta nya ekosystem.

Man brukar säga att det inte finns några dumma frågor, men nog kan det finnas mindre produktiva frågor, särskilt när målet är att få fram högkvalitativt bildningsinnehåll ur gemene mans dator eller smartphone med hjälp av AI. Beroende på vem du är, hur gammal du är eller vilken utbildningsnivå du har, kommer du att ställa olika frågor och få mer eller mindre komplexa svar som leder dig närmare eller längre bort från bildning och nya insikter. Därtill är det långt ifrån alla som kommer hitta till de streamade föreläsningarna från toppuniversiteten, eftersom långt ifrån alla känner till vilka dessa lärosäten ens är.

Därför fyller folkbildningen fortsatt en så central funktion i vårt samhälle. Digital kompetens kan nämligen aldrig ses som en isolerad färdighet utan baseras alltid på den bredare, generiska förmågan att veta hur man gör för att bilda sig inom ett område. Att hjälpa till att skapa ett samhälle som värnar om platser där människor kan lära sig att ställa de frågor som leder till en djupare förståelse om dem själva och världen ser jag därför som en av folkbildningens viktigaste uppgifter i en tid av digitalisering och artificiell intelligens.