"Tillsammans bygger vi hopp inför en osäker framtid"

Häromkvällen läste jag om en enkät som The Guardian hade gjort bland forskarna i FN:s klimatpanel, IPCC. Majoriteten av de 380 forskare som hade svarat på enkäten tror att vi är på väg mot en semi-dystopisk framtid. 80 procent bedömer att den globala temperaturen under detta århundrade kommer att öka med 2,5 grader eller mer jämfört med förindustriell tid. 42 procent tror att temperaturökningen kommer att vara 3 grader och bara 6 procent av tror att vi kommer att klara 1,5-gradersmålet.

Hoten från klimatförändringarna är ingen nyhet för mig, men insikten om forskarnas bedömning drabbade mig emotionellt. Jag delade texten i sociala medier, somnade och drömde mardrömmar hela natten. Tidigt nästa morgon fick jag ett meddelande från en vän som hade sett mitt inlägg. “Vad gör vi?” skrev hon och la till en skräck-emoji.

Ja, vad gör vi egentligen? Jag har några trevande funderingar kring det.

Att hantera två verkligheter

För den enskilde individen är vardagen full av rutiner och göranden och som samhälle har vi just nu flera akuta samhällsproblem att lösa. Men parallellt med denna verkligen måste vi ta in den andra, den om att planeten och våra livsförutsättningar förändras i en takt vi aldrig varit med om.

Vi är många som inser att tiden för att stoppa klimatförändringar är knapp och många av oss kämpar i det lilla för att minska utsläppen. Samtidigt styrs de stora resurserna om till militarisering och global krigsrustning.

Jag har själv inte velat ta in denna skräckladdade realitet. Jag har undvikit att tänka på framtiden och koncentrerat mig på vad jag kan göra just nu, i stunden. Men insikten om att 2,5–3 grader temperaturökning kan bli verklighet har fått mig i gungning.

Nu behöver vi dra upp våra huvuden ur sanden och prata om vad vi gör om det värsta faktiskt händer.

Folkbildning ger rum för samtal

Inom folkbildningens vida väggar ryms miljontals samtal. Här skapas förståelse för samhället dess många komplexa processer. Som generationer av folkbildare före oss behöver vi därför fråga oss vart vi är på väg idag. Hur blir folkbildningen blir relevant för de samhällsutmaningar vi står inför?

En kollega berättar om fattiga pensionärer i det översvämningsdrabbade Brasilien som blev utan ventilation när den upplevda värmen uppgick till 62 grader. Jag tänker på pensionärer i Sverige som inte hade råd med värme under elkrisen. Ofta är det de som bidragit minst till uppvärmningen som drabbas värst. Förr eller senare kommer vi alla drabbas av klimatförändringarnas konsekvenser och därför är det i dessa frågor här folkbildningen ska vara. Vi behöver samtal om framtiden, om anpassningar av samhället och om klimaträttvisa. Vi behöver lära om och lära tillsammans.

Jag funderar också över folkbildningens roll i ett sekulariserat Sverige. För klimatkrisen kräver mer pragmatiska lösningar. Hur fångar vi upp de existentiella frågor som krisen väcker? Frågor om vad det är att vara människa, om skuld och om sorg – kan de också också få en plats i våra rum?

Vi lär oss att samverka med naturen

På Holma Folkhögskola lär vi människor att odla sin egen mat. Vi lär dem odla i liten och mellanstor skala och på ett ekologiskt sätt, som värnar biologisk mångfald och bygger upp jordar.

Vi odlar en mångfald av grödor, både perenner och annueller, vilket innebär att om en gröda slår fel kan vi fortfarande skörda annat. Vi odlar i agroforestry-system, skogsträdgårdar och grönsaksodlingar. Vi odlar nöttröd, fruktträd, bärbuskar, fleråriga grönsaker och ettåriga grönsaker.

När vi odlar lär vi oss att samverka med naturen, att observera och fundera över hur vatten, vind och sol rör sig i landskapet och hur vi kan använda det till vår fördel. Vi lär oss att ta tillvara de resurser vi har omkring oss, vi gödslar med nässel- och vallörtsvatten, gör biokol och jordfabrik med bokashi. Vi lär oss odla utan att vara beroende av stora inköp utifrån. Vi analyserar vårt närområde och vår bioregion och ser hur vi kan skapa gynnsamma samarbeten i vår lokala omgivning.

Det globaliserade och industriella livsmedelssystemet är komplext och väldigt känsligt för störningar. Klimatförändringar påverkar livsmedelsförsörjningen redan idag, men kommer att föra med sig ännu större förändringar. Om många människor lär sig odla som vi kan det bidra till en resiliens och vi minskar beroendet av stora gårdar och insatsvaror.

Starka lokalsamhällen och nätverk

Den stora uppgiften för oss, liksom för många andra folkhögskolor, blir nu att låta våra små öar av hoppfull gemenskap skalas upp och når ut till fler. Den kunskap vi bygger kan ju bidra till en positiv och hållbar samhällsutveckling!

Därför är nätverkandet centralt för oss på Holma Folkhögskola. Vi värdesätter nätverkande mellan deltagarna liksom mellan deltagarna och det omgivande lokalsamhället.

Många av våra deltagare startar upp egna eller gemensamma projekt som gemensamodlingar, skogsträdgårdar eller nötodlingar. Andra går med i eller startar upp föreningar som arbetar med politiska frågor, naturvård eller social hållbarhet.

Så visst finns det framtidsångest inom folkbildningen, men det är också en plats där det byggs hopp!