En vandring från realism till vision

Under en resa till London nyligen besökte jag Towern. Guiden berättade med stor dramatisk inlevelse om avrättningar, fängslanden och maktkamper. Det var en nattsvart bild som målades upp av ett samhälle där oinskränkt makt på ett grymt och slumpmässigt sätt avgjorde människors öde, ytterst deras liv eller död.

Många har säkert under helgerna sett serien ”Wolf Hall” som devis utspelar sig på Towern. Makten och intrigerna ligger i centrum av dramat. Vilka ambitioner som driver aktörerna bortom detta spel får tittarna mycket begränsad inblick i. Realism dominerar över idealism. Det ligger nära till hands att börja fundera över paralleller till maktkamper i vår samtid.

Från krigets aska till kultur, bildning och inkludering

Ett par dagar efter guidningen i Towern besökte jag the Barbican, ett enormt område i betongbrutalistisk stil. I området finns bostäder, parker, fontäner och ett gigantiskt kulturcentrum med stor konserthall, konstgallerier, bibliotek, restauranger och stora ytor där allmänheten kan vandra fritt, inklusive en stor vinterträdgård. Allt byggt på en plats som förstördes av bombningar under andra världskriget.

Många uppfattar nog den brutalistiska arkitekturen som deprimerande. Barbican Centre har till och med utsetts till Londons fulaste byggnad. Ändå märkte jag att jag blev upplyft av besöket, att det var hoppingivande. Man kan ha olika uppfattningar om arkitekturen, men idén och ambitionen med projektet Barbican är imponerande. Ett enormt komplex för människors boende, bildning, kultur och samvaro, byggt i askan på en plats förstörd av krig. En slags utopi byggd i betong – ett uttryck för tron på kulturens och bildningens självklara plats mitt i samhället.

Utopier som drivkraft

Jag insåg efter besöket att jag har känt en stark saknad efter utopier, eller i varje fall visioner om vilket samhälle vi vill utveckla. Vilken är vår målbild? Vad är det vi strävar efter och varför? Vad ska våra resurser användas till? Dessa frågor är nödvändiga men diskuteras sällan och våra gemensamma ideal visualiseras knappast alls i det offentliga samtalet, knappt ens i politiken. I stället ligger ett starkt fokus på vad som inte får ske, vad som är otillåtet och bör förbjudas och vilka hot som riktas mot oss. Ett sådant synsätt riskerar att skymma människors och civilsamhällets egen kraft att agera.

Att beskriva samhället utan visioner och målbilder, är inte det att reducera samexistensen till att handla om maktutövning eller i vart fall rent praktiska frågor? Eller, annorlunda uttryckt, att låta balansen mellan visioner och realism tippa över till att enbart handla om det senare?

Folkbildningens möjligheter behöver lyftas fram

Även den politiska och allmänna debatten om folkbildningen har sedan några år tillbaka fokuserat på vad folkbildning inte ska vara och vad den inte får göra. Men vad vill beslutsfattare uppnå med folkbildningen? Vilka är visionerna?

Folkbildningsutredningen har lämnat ett ambitiöst betänkande som omfattar både vad folkbildningen bör och inte bör göra. Men en illustration av dagens bristande fokus på visioner är utredningens förslag om att ett av statens nuvarande syften med statsbidraget till folkbildningen, att stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin, helt ska ersättas av exkluderande demokrativillkor. Alltså just av skrivningar om vad statsbidraget inte får användas till. Folkbildningsrådet har visserligen tillstyrkt förslaget om demokrativillkor i sig, men anser att även en främjande demokratiskrivning bör finnas kvar. En ökad kontroll av att inget otillåtet sker riskerar att bli meningslös om det inte samtidigt sägs vad som eftersträvas.

Civilsamhället håller visionernas lampa tänd

Men: I visionslöshetens mörker är det just folkbildningen och civilsamhället som har visionernas lampa tänd. Här finns egna mål, en stark drivkraft och det är självklart att verksamheten bärs av idéer om demokrati, det allmänna bästa och hur människor och organisationer kan bidra. Genom att utgå från deltagarnas behov och förutsättningar ger folkbildningen också människor själva en direkt möjlighet att påverka utvecklingen i riktning mot visioner och ideal.

Folkbildningsutredningens förslag om nya mål för statsbidraget till folkbildningen har lett till en viktig diskussion om folkbildningens mål och betydelse. Låt oss aldrig upphöra att diskutera folkbildningens egna mål och visioner. Och att föra fram dem.