Jakten på kvaliteten och pedagogikens återkomst

Studieförbunden befinner sig i en förändringsfas. Kanske skulle man till och med kunna säga en kris. Ekonomiska nedskärningar, ökad kontroll och ett nytt statsbidragssystem är några av de utmaningar som de står inför. Dessutom har studieförbunden länge kämpat med att framstå som aktuella i allmänhetens ögon, och på senare tid också mötts av kritik om fusk och felaktigheter. Hur de hanterar dessa utmaningar kan komma att avgöra deras framtid.

Detta är dock inte första gången studieförbunden har förändrats. I olika tider har folkbildningen fyllt olika funktioner, i takt med samhällets utveckling. Kanske är denna kris en möjlighet för studieförbunden att hitta vilken roll de ska spela i en ny tid, återuppfinna sig själva och komma starkare ut på andra sidan?

Exakt hur detta ska gå till kan vara svårt att veta, men det finns ledtrådar. En intressant sådan är ordet kvalitet, som under de senaste åren har hamnat i centrum för samtal om folkbildningen. De flesta är nog eniga om att studieförbundens verksamhet ska ha hög kvalitet, men det är inte lika uppenbart vad detta innebär och hur det ska åstadkommas.

Ordet kvalitet visar sig ha flera olika betydelser, och kanske innehåller denna mångtydighet i sig viktiga lärdomar.

Avsaknad av något dåligt eller närvaron av något önskvärt?

Ett tecken på denna mångtydighet är att kvalitet i studieförbundens arbete ofta beskrivs indirekt, genom att kontrastera den mot något annat.

När studieförbundens egna företrädare pratar om kvalitet ställs den ofta i kontrast till kvantitet. Det gamla bidragssystemet skapade incitament att generera många timmar, något som flera företrädare menar kunde göra det svårt att samtidigt hålla hög kvalitet i all verksamhet. Sådana resonemang ger en indirekt bild av vad hög kvalitet skulle kunna vara, nämligen något som skulle uppstå om volymjakten bara försvann.

Vänder vi blicken utåt och tittar på policytexter, utlåtanden från granskande myndigheter och politiska förslag ser vi istället en annan typ av indirekt beskrivning. Här kontrasteras kvalitet framförallt mot fusk och felaktigheter. Hög kvalitet kan då tolkas som att inte göra fel i redovisningen av statsbidraget, och fokus hamnar på hur sådana fel ska kunna upptäckas och motverkas.

Genom dessa indirekta beskrivningar fokuserar man på vad man ska undvika istället för vad man vill sträva efter. Det är inte kvaliteten som definieras utan bara dess negation, oavsett om denna negation är volymjakt eller fusk och felaktigheter. På så vis duckar man också själva grundfrågan om vad som är god folkbildning i dagens samhälle.

Det nya statsbidragssystemet bidrar dock med något nytt, nämligen en mer direkt beskrivning av kvalitet. Här används dessutom begreppet kvaliteter, i plural, för att fånga vissa värden som studieförbundens verksamhet ska förverkliga, närmare bestämt bildning, demokrati och delaktighet, utbildning, civilsamhälle och kulturliv. 

Med denna direkta beskrivning får vi inte bara veta att kvalitet ska prioriteras över kvantitet; vi får också veta vad kvalitet är. Detta kan säkert ge riktning och energi till studieförbundens chefer, personal och cirkelledare. Fokus kan då hamna på syftet med arbetet snarare än på organisationens ekonomi. Fusk och felaktigheter bör undvikas eftersom de tar fokus från syftet, inte på grund av rädsla för att bli upptäckt.      

Kan kvalitet mätas?

Det är förstås inget nytt att studieförbunden ska arbeta med de värden som de fem kvaliteterna pekar ut. Det nya är att deras förmåga att förverkliga dem nu ska mätas och att resultaten ska avgöra hur mycket pengar de får. Man vill alltså försöka mäta verksamhetens effekter, inte bara dess omfattning.

Idén om att koppla bidragsfördelning till kvalitet på detta sätt har funnits med länge, men den har tidigare mötts av starkt motstånd från studieförbundens sida. Bland annat har man pekat på svårigheter att mäta kvaliteter såsom bildning och demokrati på ett objektivt sätt, och varnat för att bedömningarna riskerar att bli godtyckliga. Eftersom folkbildningen tidigare åtnjöt ett grundmurat förtroende i samhällets ögon och verksamheten i regel förutsattes vara av hög kvalitet, upplevde studieförbunden kanske dessutom inte att de hade så mycket att bevisa.

Idag är förtroendet inte lika grundmurat och motståndet mot att mäta kvalitet tycks nu till stor del ha försvunnit. Studieförbunden är idag påfallande positiva till det nya bidragssystemet och ser det som en möjlighet att slippa den volymjakt som de menar var orsaken till fusk och felaktigheter. De hoppas kunna använda detta tillfälle för att återknyta till sina kärnvärderingar och sina rörelser, istället för att jaga timmar, som statligt subventionerade företag på en avreglerad utbildningsmarknad. Men denna omställning kräver ett omfattande utvecklingsarbete som än så länge bara har börjat.  

Pedagogiken som folkbildningens kärnkvalitet

I detta utvecklingsarbete lyfts ofta folkbildningens pedagogik fram som en grund att bygga på och vidareutveckla in i framtiden. Detta kan tyckas självklart för den folkbildningsintresserade, men kanske har själva pedagogiken under de senaste decennierna kommit bort eller tagits för given i allt annat som studieförbunden behövt göra och vara?

Studieförbunden förväntas förverkliga statens politik, stödja sina rörelser och skapa lockande erbjudanden om lärande till individer. Men för att de ska ha existensberättigande på något av dessa områden (för att inte tala om alla tre samtidigt) behöver de visa att de är något annat än myndigheter, rörelser eller utbildningsföretag.

De behöver visa att de har något unikt att erbjuda staten, rörelserna och individerna; något som en gång omvandlade vårt land i grunden och som kan göra det igen. Kanske är denna unika kärnkvalitet just folkbildningens pedagogik, den dialog som tillvaratar och odlar individernas särart och förmåga att samspela i demokratisk gemenskap. Men det innebär inte att reproducera pedagogiken som den såg ut för hundra år sedan. Den behöver uppfinnas på nytt för att möta dagens och morgondagens utmaningar. 

Foto: Sören Andersson