Folkbildning i Europa – gemensamma utmaningar och gemensamma lösningar

Vi är inte ensamma. Det är min stora lärdom efter ett par månader i styrelsen för EAEA, den europeiska organisationen för vuxenutbildning med 120 medlemmar från 43 länder.

Den skandinaviska folkbildningen har en särskild historia, och en särskild roll i demokratins historia, men den är varken unik eller – just det – ensam.

De utmaningar vi som folkbildare i Sverige möter i dagens samhälle och utbildningslandskap delar vi med kollegor runt om i Europa. Därför gör vi också rätt i att arbeta tillsammans för att försöka påverka beslutsfattare både på nationell nivå och inom EU.

Låt mig peka på tre av folkbildningens, eller – för att använda ett mer europeiskt inkluderande begrepp – den fria vuxenutbildningens utmaningar:

På tvärs med tiden. Det som en gång kallades kvartalskapitalism är idag en självklar del av politiken. Ett förtroendeuppdrag uppfattas inte längre som en del av ett stafettlopp, utan som en ensam sprint. Du ska innan nästa val kunna redovisa vad du uträttat. Det du förvaltat, utvecklat eller påbörjat duger inte. Men utbildningsutveckling tar alltid tid, och vuxenutbildning tar mest tid av allt. Det handlar om system som behöver byggas, människor som ska få växa och stigar som måste trampas – inte sällan först åt fel håll, för att senare hitta rätt.

Det politiska intresset för frivillig vuxenutbildning är därför litet. Begreppet lifelong learning verkar mer och mer fokuseras runt reformer för förskola och lärande innan den obligatoriska utbildningen, saker som också är viktiga, men inte på långa vägar täcker in hela livets utbildningsbehov. Under lång tid var det oklart om EU skulle anta en ny Agenda för Adult Learning. Den tidigare var strikt fokuserad på arbetsmarknadsbehov. Mycket återstår för att säkra intresset för nästa års FN-konferens om vuxenutbildning, CONFINTEA 7 i Marocko.

Utsatt för attacker mot demokratin. När det finns ett politiskt intresse för den frivilliga vuxenutbildningen så är det inte alls säkert att det är ett positivt intresse. I flera europeiska länder, även inom EU, ser vi återkommande attacker mot demokratins institutioner och forum. Frivilligorganisationer som organiserar verksamhet för att låta människor bilda sig och ta en mer aktiv del i att påverka sina samhällen hamnar då i skottgluggen.

Brist på resurser. De ovan beskrivna punkterna leder till att det kan vara bekvämt och enkelt att skära i resurserna till den frivilliga vuxenutbildningen. Men utan ekonomiska resurser är det svårt att möta de stora behov som finns i Europa. Systemen är dessutom allt för ofta konstruerade så att det är svårt för det civila samhällets organisationer att få tillgång till resurserna. Många vet inte ens att det finns stöd att söka. När man antog Erasmus+, programmet för utbyten inom Europa, så kämpade vuxenutbildningens organisationer för vuxnas möjligheter till utbyten – särskilt vuxna i förfördelade miljöers. Nu ser vi att resurserna i många länder, bland annat i Norden, inte används fullt ut. Hur mycket skulle inte folkbildningen kunna uträtta om vi kände till och hade kapacitet att använda de stöd som trots allt finns? Här har vi i EAEA en konkret och viktig uppgift framöver: vi ska agera för en bredare kännedom om programmen i länder där de inte utnyttjas fullt ut.

Problemen ovan är, som varje svensk folkbildare vet, inte europeiska i betydelsen ”huvudbry de har där på kontinenten” utan europeiska i den självklara betydelsen att de är våra gemensamma problem. Vi drabbas av jakten på det mätbara. Vi ifrågasätts av dem som räds bildade medborgare. Vi skulle kunna göra så mycket mer med rätt resurser.

Därför är vi del av det europeiska samarbetet. Och därför är det europeiska samarbetet för oss. Det är solidaritet i ordets egentliga betydelse. Inte vi för dem, utan vi för varandra. Ens problem är allas problem, ens kamp är allas kamp.

Bild: Miljöpartiet