"Vi lämnar alla känslor i boxningsringen och våra texter"

Att boxas och att skriva – hur hör det ihop egentligen? Och vad har det med folkbildning att göra? Författaren Vio Szabo gick en sommarkurs på folkhögskola och skriver i ett blogginlägg om hur hen hittade folkbildningens magi mellan skrivövningarna och de svettiga boxningspassen.

Folkhögskola
Senast uppdaterad:

När jag berättade om sommarkursen jag skulle gå, trodde jag att mina vänner skulle bli eld och lågor. De flesta reagerade istället med en blandning av förvåning och misstro: Boxning och skrivande… hör det verkligen ihop?

För mig är kopplingen självklar. I läsningen finns både motstånd och samspel. Vissa texter är en snabb jabb för att känna på en. Andra en blixtrande vänsterkrok. Skrivandet i sig gör en sårbar, samtidigt som man måste våga gå närmare det hotfulla, det som bränner.

Det är inte bara jag som tycker att skrivande och boxning hör ihop - sommarkursen på Eskilstuna folkhögskola är fulltecknad. Den äldsta i min grupp har gått i pension, den yngsta är tonåring. Alla har olika erfarenheter och ingång. En del vill upptäcka skrivandet, andra vill hitta tillbaka till det. Ingen har boxats förut. Själv kommer jag för att jag vill avsätta tid till ett eget projekt. Jag är på plats en timme innan lektionerna och stannar kvar efteråt. Skriver i något av soffhörnen. Folkhögskolans lokaler är öppna och det står framme fika till långt in på kvällen. Då och då passerar olika människor på väg till keramiksalen eller kursen i att förädla bär. Bara att befinna mig där gör något med texten.

Den första dagen får vi skriva om varför vi skriver. Sedan går vi över gatan till Eskilstuna boxningsklubb för vårt allra första boxningspass. Vi lär oss att linda händerna och sedan öva på raka slag mot mitsar. Dagen därpå inleder vi med en gestaltningsövning kring boxningen. Vad såg vi? Vad hörde vi? Vad kände vi? Huvudsaken är inte att det blir fint eller perfekt, utan att det överhuvudtaget blir. Många texter beskriver det läskiga med boxningspasset, men också det riktigt skrämmande: att dela med sig av sin text. Alla beskriver samma ljud, slag som träffar, svettdropparna på golvet. Känslan av att stå kvar. Slå tillbaka.“Det är nästan beroendeframkallande”, säger en kurskamrat. “Att få ur sig”.

Dag tre lindar vi händerna snabbt och vant, förvandlas på några minuter till fighters. Nu lär vi oss försvar. Under dagen har vi ägnat oss åt poesi. Det är en vacker övergång. Vi kliver undan, duckar, går nära och avslutar med knockout. De sista minuterna på passet hejar alla på varandra: Kom igen! Lite till klarar du!

Det här är folkhögskolans magi. Vi lär känna personer som vi aldrig hade träffat annars. Vi möter varandra med nyfikenhet och välvilja. Skrattar när slagkombinationerna blir fel, och jublar när vår partner lyckas. Vi hittar den där kopplingen som är så osannolik för många. Vi får en introduktion till respons, diskuterar magisk realism och symbolik och går sedan till boxningslokalen. Lindar händerna och hoppar hopprep. Det är trettio grader varmt ute. Svetten rinner i salen. “Slå ur er det sista nu”, säger våra ledare och låter oss gå lös på säckarna. Trots att vi har tränat fyra dagar i rad, har alla lite kvar att ge.

Sista dagen ger vi respons på varandras texter. Flera i gruppen delar med sig av vad de skrivit för allra första gången i livet. Efteråt lyser deras ögon. “Jag hade inte tänkt jobba vidare på den här texten, men nu har jag fått så många idéer så jag tänker göra det”, säger en kurskamrat. Vi skriver kollektiv poesi och jag får gåshud när jag hör vad vi skapar.

Vi avslutar med att skriva en gång till om varför vi skriver, samma övning som vi började med. Många kan inte hålla tårarna tillbaka när vi berättar för varandra att vi hittat något i skrivandet, i oss själva, den här veckan. Vi lägger alla känslor i texterna tillsammans.

Veckans sista pass i boxningsklubben byter tårar mot svett. Vi lyfter däck, svingar kettlebells och slår på säckar. Vi lämnar alla känslor där på golvet.

Jag åker hem med boxningshandskar och ett halvt råmanus, med telefonen full med meddelanden om hur mycket den här veckan har betytt.

Fotograf: Björn Pettersson

Skribent

Vio Szabo

Vio Szabo är författare och kommunikatör. Hen är bosatt i Göteborg. Vio har tidigare läst på folkhögskolan Biskops Arnö.