Orten myllrar av folkbildning och organisering
I förorten finns en mängd lokalt förankrade folkbildningsinitiativ och demokratifrämjande rörelser, något som vittnar om ett behov av att stärka sig själv och kollektivet. Orten myllrar av en ny generation unga medborgare som söker kunskap och bildning men som hamnar i skymundan i medierapporteringen till förmån för kriminalitet och arbetslöshet. Det skriver journalisten och författaren Duraid Al-Khamisi i sin gästblogg om folkbildning i orten.
Svenska miljonprogram beskrivs ofta i termer av segregation och utanförskap. Kriminalitet och arbetslöshet hamnar ofta i fokus när Orten debatteras i media. Men något som definitivt hamnat i skymundan är de folkbildningsinitiativ och demokratiskt genomsyrade rörelser som växt fram i ett allt mer ojämlikt klassamhälle. Ofta handlar det om mycket lokalt förankrade rörelser som på olika nivåer arbetar demokratifrämjande.
Jag har själv bevittnat hur unga och gamla människor trängas i överfulla lokaler för att lyssna till exempelvis forskare, aktivister och journalister. Ett utmärkt exempel är Förenade förorter, en poesiarena som gett folkbildningen ett nytt modernt, fräscht ansikte. Unga poeter ges möjlighet att dela sina berättelser och lyssna på varandra inför storpublik i våra miljonprogram. Vad är det om inte folkbildning av högsta moderna klass?
En rapport från Folkbildningsrådet visar att folkbildning i marginaliserade stadsdelar är av största vikt för demokratin. Rapporten visar också att människor i socioekonomiskt utsatta områden deltar i fler aktiviteter vid studieförbund och folkhögskolor än i andra områden.
I våra förorter finns alltså ett uppenbart behov av att stärka sig själv och kollektivet. Ända sedan rörelserna Pantrarna och Megafonen började organiserade unga i Stockholm har en kritisk och förändringsmedveten rörelse växt fram.
Folkbildningen i Sverige har en lång tradition. Redan för hundra år sedan började arbetarrörelsen trotsa mötesförbud för att kräva sina rättigheter som arbetare och medborgare. Men nu har en ny epok växt fram. Andra generationens invandrare som förnyar sättet att se på organisering, solidaritet, kunskap och bildning.
I den nyutkomna boken När betongen rätar sin rygg av forskarna Sernhede, Rosales och Söderman beskrivs många av de lokalt förankrade rörelserna och deras arbete med gräsrotsorganisering, folkbildning, juridisk vägledning och demokratifrämjande engagemang.
Vad kan vi då dra för slutsatser av utvecklingen? Att det finns väldigt många i förorterna som söker svar på frågor om stora samhällsförändringar och viktiga händelser runtom i världen och de konsekvenser de får för oss på lokal nivå.
Anmärkningsvärt i sammanhanget är att vi ser en trend där lokala aktörer successivt tar över det offentligas ansvar för bildning och utbildning. Kunskapstörsten har alltid varit stor, samtidigt har ojämlikheten i skola, omsorg och just utbildningsnivå ökat.
Med andra ord är kunskap i dag i stor grad en klassfråga. Vad vi ser är inte bara en generation som revanscherar sig, utan en generation som fyller i sina kunskapsluckor, som ser ett behov av att bildning och utbildning. Det är ett tecken på att integrationen mår mycket bra, till skillnad från vad som ofta debatteras i offentliga sammanhang.
I våra förorter har vi en kritisk generation som på egna villkor mobiliserar sig för förändring.
Med detta sagt är folkbildning i marginaliserade stadsdelar av största vikt för samhällsutvecklingen, individens utveckling, erfarenhetsutbyte, kompetenshöjning och kollektiva diskussioner.