Berättelser, bildning och kollegialt lärande

I många sammanhang är det både bra och önskvärt att beskriva metoder man arbetar efter och helst också hur man kan mäta deras effektivitet. Undervisning är inget undantag även om det inte alltid är så lätt att skildra en undervisningsmetod fristående från det sammanhang där den används (skickliga lärare må använda en bestämd metod men de anpassar den efter deltagarna, omständigheterna, miljön, mm.).

Men, det finns ett område i pedagogiken där metodbeskrivning och mätning är särskilt svåra att göra deskriptivt och kvantitativt: bildningsprocessernas område. Detta är precis det man i folkbildningssammanhang ägnat mycket uppmärksamhet, något som också lett till en undervisningsmetodik som är ovanligt rörlig och flexibel. Bildningsorienterad undervisning är dessutom särskilt utsatt om man fokuserar helt på kvantitativa mätmetoder eftersom man riskerar att missa vad som sker mellan de mätbara inslagen, trots att det är just där vi hittar själva kärnan i det som är folkbildning.

Detta har man tagit fasta på i FAMN-projektet som i dagarna kommer ut med sin metodbok där olika metoder för undervisning i SFI finns beskrivna. Mitt ibland dessa finns också några berättelser. Narrativ som skildrar undervisningsprocesser, deltagares upplevelser av meningsfullhet och växande. Detta är undervisningens bildningsinslag.

Man kan lätt få en känsla för vad bildning handlar om, även om man inte läst någon bildningsfilosofisk bok, genom att reflektera lite kring sådant i livet som varit ovanligt berikande, meningsfullt, formativt, insiktsgivande, och dylikt. Ta gärna en paus några minuter och testa! Oftast visar det sig att våra mest berikande bildningserfarenheter inte har med formell utbildning att göra utan kanske med när vi fick barn eller inför en storslagen natur- eller kulturupplevelse. Testa att begränsa reflektionen till utbildningssammanhang. Vilka minnen dyker upp här? Sådana minnen är minnen av bildningsprocesser sprungna ur undervisning.

Det hör till bildningens centrala delar att det är en process intimt förbunden med vår biografi, vårt växande som människor, och denna process är till sin natur narrativ. Med andra ord, berättelsen kan göra bildningsprocessen rättvisa genom att den processen i sig är narrativ. Det går alltså nästan inte att dokumentera bildning annat än i berättelseform. Ytterligare en orsak till varför berättelser är så viktiga är undervisningens flexibilitet inom folkbildningen, något som gör att det sällan finns allmänna upplägg och liknande att tala om. Man kan förstås beskriva undervisningsformer och innehåll som ofta ger upphov till berättelser om meningsfullhet, men vill man verkligen komma åt vad det faktiskt handlar om är berättelsen oumbärlig. Vill vi mäta en skolas bildningsförmåga går det inte att göra, så vitt jag vet, på något annat sätt. Och det är inte samma sak att bedriva effektiv undervisning som att bedriva en bildningsorienterad undervisning. Man kan vara mycket effektiv samtidigt som deltagarna inte upplever någon nämnvärd meningsfullhet i det de gör. Vilket också kan vara i sin ordning. Ibland är målet att behärska en färdighet så fort som möjligt, inte att stanna och titta på blommorna! Men den som tillbringat lite tid i folkbildningssammanhang vet också att de som söker sig dit gör det för de oftare än vanligt just önskar sig bildningserfarenheter även om de inte använder det uttrycket.

Det finns alltså ingen motsättning mellan att vara bildningsorienterad och att utbilda för anställningsbarhet. Tvärtom, en människa som känner brist på mening må vara formellt kvalificerad men lär knappast utföra ett engagerat arbete. Behovet av mening blir särskilt tydligt i SFI-sammanhang där många av de som går dessa utbildningar kommer till dem med erfarenheter av förtryck, våld, flykt, förluster, och liknande. Erfarenheter som ofta är svåra att bearbeta biografiskt, dvs. så att man upplever att den egna livsberättelsen har en integritet, en riktning och en mening. Det är pedagogikens stora och ofta bortglömda potential, att genom bildningsprocesser erbjuda en sorts biografiskt läkande, ett återställande av det meningsfulla i att leva. Vilket också är precis vad deltagarna beskriver eller synliggör i de berättelser som ingår i metodboken.

En deltagare berättar exempelvis om hur arbetet med boken Mina drömmars stad ger hen verktyg att skriva och reflektera kring sitt eget liv. En annan blir så intresserad av att läsa Camilla Läckberg att hon startar en studiecirkel för att läsa fler verk och genom det växer i självförtroende och ledarskapsförmåga på ett sätt lärarna knappt trodde var möjligt. Ur andra sammanhang finns berättelser om när konsthantverk, musik, poesi, mm. på olika sätt återger människor meningsfullhet, självförtroende och annat jag sammanfattningsvis skulle kalla för biografisk koherens (se vidare i Tyson 2019).

Vad har detta med kollegialt lärande att göra och varför är detta viktigt? Jo om vi inte sätter igång med att systematiskt dokumentera och dela den här sortens berättelser med varandra så förblir våra utbildningars centrala insatser, bildningsprocesserna, i stort sett osynliga. För hur ska man mäta dem annat än genom att berätta om dem? Och hur ska vi få del av den kunskap som dessa erfarenheter innehåller annat än genom berättelser? För närvarande utspelar sig en ofantlig mängd bildningsprocesser i skolor utan att någon (eller enbart ett fåtal) får vetskap om dem. Dels för att vi inte ber deltagare berätta om vad som varit meningsfullt. Dels för att vi själva inte dokumenterar sådant som på ett tydligt sätt berikat deltagare. Hur ska vi då kunna bli bättre på att undervisa bildningsorienterat? Hur ska vi då kunna mäta vår undervisnings kvalitet? En bra berättelse talar om för oss hur vår bildningsorienterade värdegrund blir iscensatt i praktiken och då kan vi också mer systematiskt eftersträva att vår undervisning ger upphov till fler berättelser med liknande kvalitéer. Att mäta kan vara bra, men om vi förleds att tro att all mätning är kvantitativ så förlorar vi samtidigt blicken för den kanske viktigaste mätningen en skola kan göra: den kvalitativa, bildningsorienterade. Och den sker i berättelsen.