”Kraften i folkbildningens pedagogik är större än folkbildningen själv förstår”

Inom funktionsrättsrörelsen har folkbildningen en så självklar plats att den är närmast osynlig för oss medlemmar. Jag har därför inte några djupare tankar över dess betydelse när jag tackar ja till ett uppdrag som expertstöd på Folkbildningsrådet. Folkbildningsrådet lämnar årligen en samlad bedömning till regeringen som beskriver folkbildningens betydelse för samhället, och årets samlade bedömning innehåller en fördjupning av folkbildningens betydelse för funktionshinderpolitiken.

Det är här mitt uppdrag kommer in bilden. Under arbetet med den samlade bedömningen får jag möjlighet att fundera över funktionshinderperspektivets plats inom folkbildningen. Jag inser också hur oerhört betydelsefull folkbildningens verksamheter kan vara för personer med funktionsnedsättningar.

Individen i centrum

Jag har jobbat med funktionshinderfrågor i hela mitt arbetsliv. Jag har också ett mångårigt engagemang inom funktionsrättsrörelsen både som medlem och förtroendevald. Att det förekommer studiecirklar och folkhögskolekurser inom rörelsen är alltså ingen nyhet för mig. Folkbildningspolitikens mål låter inte heller främmande:

Folkbildningen ska ge alla möjlighet att tillsammans med andra öka sin kunskap och bildning för personlig utveckling och delaktighet i samhället. (Prop. 2013/14:172 s. 7)

Det är en variant av alla de målsättningar ”för alla” som det svenska samhället så gärna slänger sig med. Om jag är ärlig så blir det rätt ofta inte mycket mer än fina floskler. Så konstaterar till exempel civilsamhället i sin senaste alternativrapport till FN:s funktionsrättkommitté att ”ett människorättsbaserat angreppssätt har inte förverkligats och tillbakagång noteras på flera områden”.

Jag menar dock att folkbildningens verksamheter faktiskt kan möjliggöra både livslångt lärande och personlig utveckling för personer med funktionsnedsättningar, på ett sätt som skiljer sig från de flesta andra bildningsverksamheter. Folkbildningens pedagogik, idén om fritt och frivilligt, innebär att den möter deltagaren där den är, ser vad den behöver och anpassar verksamheten därefter.

För personer med funktionsnedsättningar är denna förmåga att anpassa verksamheterna till individen helt avgörande. Det är alltså ingen slump att en tredjedel av deltagarna på folkhögskolornas allmänna kurs är personer med funktionsnedsättningar. Folkbildningens verksamheter kompenserar helt enkelt brister i det ordinarie utbildningsväsendet.

Självbestämmande börjar med dig själv

Jag vill påstå att kraften i folkbildningens pedagogik är större än folkbildningen själv förstår. Det handlar om självbestämmande: rätt att få tillgång till de resurser vi behöver och rätt att använda dem på det sätt vi själva vill. I grunden handlar det inte först och främst om makt över situationen runt oss utan om makt över det egna livet, en förutsättning för att kunna ta del i utbildning, arbete och social samvaro.

Jag menar att vi ofta glömmer bort att egenmakt handlar om oss själva på ett djupt personligt plan. Glömskan finns också inom folkbildningen trots att dess verksamheter faktiskt möjliggör självbestämmande hela vägen från makt över det egna livet till deltagande i samhällsgemenskapen. Inom folkbildningen finns till exempel folkhögskolekurser för deltagare med mental ohälsa som befinner sig långt ifrån ett aktivt medborgarskap, och där finns folkhögskolor med internat där deltagare med funktionsnedsättning kan lära sig att ta makt över sin egen vardag. Hos studieförbunden finns studiecirklar som till exempel ger kunskap om politik och politiska val på ett anpassat sätt till deltagare med funktionsnedsättning.

Syns du inte, finns du inte

Jag finner det fascinerande att folkbildningen har de här verksamheterna utan att egentligen reflektera över hur viktiga de är. Det är en aha-upplevelse minst sagt, både för mig i min roll som expertstöd och för andra inkluderade i processen kring den samlade bedömningen. En positiv aha-upplevelse.

Mycket i mitt uppdrag är positivt, både själva processen och det vi finner. Det innebär naturligtvis inte att allt är fantastiskt. Det är överhuvudtaget svårt att veta hur verksamheter fungerar då statistik över situationen för personer med funktionsnedsättning i stort sett saknas. Och även Folkbildningsrådets statistik kring deltagare med funktionsnedsättning, som trots all finns, är osäker, fläckvis existerande, samt framför allt från de senaste åren.

Statistiken bygger också ofta på proxy-indikatorer, till exempel behov av anpassning eller särskilt stöd. Så framgår det tydligt i vår analys att det saknas kunskap kring de personer med funktionsnedsättning som deltar i folkbildningens ordinarie verksamhet utan att påtala behov av anpassning eller särskilt stöd.

Ett första steg

Jag konstaterar att folkbildningen nu förhoppningsvis har fått en start till ett mer strukturerat sätt att följa upp och arbeta med funktionshinderperspektivet. Själv tar jag också med mig en del, framför allt detta med fritt och frivilligt och att det mesta handlar om ett livslångt lärande.