Folkbildningens roll för det kulturella uppvaknandet

De sena tonåren var över. Jag hade försökt skriva många gånger, överdrivet högtravande stycken inspirerade av gymnasietidens stora läsupplevelser och säkert hade jag också viss hybris kombinerad med stor osäkerhet. Men under dessa trevande försök var det något som återkommande störde och irriterande mig som jag inte kunde vifta bort utan vidare:

Det jag skrev angick mig inte på allvar. Det verkade faktiskt inte angå någon alls. Det var som om jag höll en megafon i fel ände. Allt som kändes storslaget i mig kom ut på andra sidan, futtigt och tömt på mening. Orden trillade ner på pappret som dammiga och hårda russin.

Ändå ville jag fortsätta försöka. Jag kom in på en folkhögskola. Det var förlösande. För första gången i livet hamnade jag i en kreativ process tillsammans med andra.

Genom att vara i detta sammanhang vändes megafonen i min hand äntligen åt rätt håll. För första gången vågade jag – genom gemenskapen och stödet jag fick i gruppen – skriva om sådant som kanske inte var så storslaget på ytan men viktigt på riktigt för mig.

Hybrisen övergick i modet att vara sårbar, att riskera något i skrivandet. Världen blev med ordens hjälp större när jag skrev istället för att ständigt krympa. Folkbildningen gav mig en plats i världen där jag kunde växa som skrivande och läsande människa.

Tusentals och åter tusentals människor som dagligen bidrar till det myllrande kulturlivet runtom i landet har precis som jag fått sitt kulturella uppvaknande genom folkbildningen.

De nationella kulturpolitiska målen antogs av riksdagen 2009 och ska vägleda kulturpolitiken i kommuner och regioner. De säger att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Särskilt betonas civilsamhällets roll för ett vitalt kulturliv som ska främja allas rätt till kulturupplevelser, bildning och möjligheten att utveckla sina skapande förmågor.

Men det offentliga lyckas inte nå upp till de kulturpolitiska målen när det gäller delaktighet. Skillnaderna mellan olika gruppers kulturdeltagande och kulturens tillgänglighet i landet är fortsatt stora och tycks bestå. Här är folkbildningen och det civila samhällets kulturorganisationer nyckeln till att uppnå målen eftersom man är de enda som verkligen når ut. Ska dessa kulturpolitiska mål vara mer än tomma ord behöver bildning och lärande även fortsättningsvis vara i fokus som ett verktyg för att stärka den ideella kultursektorn.

Det är därför viktigt att civilsamhällets kulturorganisationer ges förutsättningar att utvecklas långsiktigt, hållbart och fritt samt värnas och respekteras som medlemsstyrda verksamheter. Varje människa som får ingå i ett kreativt sammanhang genom folkbildning har en unik möjlighet att formas som kulturell och kollektiv medborgare.

Som ung fick jag en plats där jag förmådde vara delaktig i livet och kulturen på riktigt. Just där och då betydde den gemenskapen och det sammanhanget precis allt. Jag är därför stolt över att arbeta på Ideell kulturallians, en organisation som dagligen arbetar för allas delaktighet i kulturen.

Gunnar Ardelius
Verksamhetschef Ideell kulturallians